Text: Johanna, Foto: Kristina
Vi träffar den pensionerade fritidsledaren Ulla som berättar om sitt liv och arbetsliv på Hammarö.
Ulla är en riktig Hammarötass, bott och levt hela livet på Hammarö, trots att föräldrarna kom från Skåne respektive Östergötland. De första åren bodde familjen på Vidöåsen innan flytten gick till Prästgårdsvägen 10 inne i Skoghall när hon var i treårsåldern. Hon berättar att det såg väldigt annorlunda ut i den delen av Skoghall när hon växte upp. Då fanns det många skogspartier kvar runtomkring där hon bodde, så kallad ”blåbärsskog” där barnen i området sprang omkring och lekte.
Där kunde man även stöta på arbetshästen Hassan som användes i skogsbruket ihop med släde när det skulle till att gallras i skogen.
– Hassan bodde på Mörmo gård. Var man riktig snäll så kunde man få rida på honom. Han var så bred om ryggen så benen på oss barn stod rakt ut när man satt på hästen, berättar Ulla.
Ulla gick mellanstadiet på Mörmoskolan och det var inte bara Hassan som bodde på Mörmo gård intill skolan, utan även kossor som gick och betade på det som idag är fotbollsplanerna på idrottsplatsen.
Det var även skillnad från idag när det gällde att ta sig till olika platser på ön. Att ta sig till exempel från Skoghall till Kilene på den tiden innebar en cykelväg med många kringelikrokar förbi Lövnäs, Hallersrud, över Torpvägen och bakom bondgården borta på Kilene.
– En skolutflykt till Kilene, det kunde ta en halv dag att ta sig dit, skrattar Ulla.
Något hon inte saknar är de stinkande minkfarmarna som fanns på den tiden på bland annat på Hallersrud och som man var tvungen att cykla förbi på väg till Kilene.
Ulla har varit med och sett mycket av utvecklingen av Skoghall och Hammarö och upplever att det är stora skillnader, inte bara vad gäller bebyggelse utan också andra saker. Men en sak som inte är någon större skillnad, det är ungdomarna och hur de fungerar. Efter att ha jobbat med ungdomar sedan hon själv var en, så borde Ulla veta. Redan på sommaren efter gymnasiet började Ulla jobba som fritidsledare på fritidsgården Holken inne i Karlstad. Sedan blev det en sväng i Skattkärr och Väse. Detta var i början av sjuttiotalet och 1974 fick hon ett erbjudande av Hammarö kommun att jobba som fritidsledare här. Det fortsatte hon med i 44 år, mycket tack vare bra jobbarkompisar. Arbetsplatserna har varit på många olika ställen ute på Hammarö, bland andra gamla Konsum på Mörmovägen med biblioteket på övervåningen, sedan gamla tvätten på Lövnäs, biblioteket på Hammarlunden och Mörmo gård. Men Skoghall är det område som legat Ulla varmast om hjärtat, som den lokalpatriot hon själv säger att hon är.
Historierna från Ullas 44 år som fritidsledare är många, allt ifrån olyckor med matkantiner i minibussar på sommarlägren till glädjen hos två tjejer som fick möjlighet att få följa med på skidläger tack vare Majblommepengar som personalen ansökte om. Arbetsuppgifterna har varit väldigt varierande, vilket har gjort jobbet som fritidsledare till ”världens roligaste jobb” enligt Ulla.
– Varje dag var olik den andra! Man visste aldrig vad som skulle hända. Allt från skitroliga grejer till tunga, säger hon.
En av Ullas historier som sticker ut i mängden gäller just de varierande arbetsuppgifterna. Det var en fredagskväll när det var stängningsdags för fritidsgården på Lövnäs. Hon berättar att det var vinter och snö och ungdomarna hade åkt pulka i backen utanför under kvällen. Pulkorna var intagna och fritidsgården var städad. Innan Ulla och hennes arbetskompis hann ge sig i väg så kom några av ungdomarna springande för att få hjälp. En kille hade gett sig på att åka i isbacken på skosulorna med händerna i fickorna och landat på ansiktet, med påföljden att tänderna inte satt på rätt ställe i munnen längre och blodet sprutade. Eftersom föräldrarna inte gick att få tag på så blev det ett snabbt samtal till 112 som dirigerade Ulla till akuttandläkare i Grums. När de kom fram så var bara tandläkaren på plats, ingen tandsköterska. Så den uppgiften föll på Ulla, som fick sköta sugen och lugna patienten. Tack vare fritidsledarnas engagemang och snabba agerande så lyckades tandläkaren rädda alla tänder på den skadade pojken.
– Man måste vara en riktig allkonstnär och ganska allmänbildad, för ungdomarna har så många frågor om ALLT, säger Ulla när hon fortsätter berätta om jobbet.
Som nattmänniska har det passat Ulla bra att jobba som fritidsledare eftersom man jobbar mycket kvällstid och vid specialarrangemang även natt. Men det viktigaste i jobbet är ungdomarna och relationen med dem. Efter att ha jobbat så många år så har hon fått ett antal knep att ta till för att få även de minst talföra att öppna sig.
– Pussel! Det har jag alltid sett till att det finns på fritidsgården. Sitter någon och pusslar så är det så lätt att bara sätta sig bredvid och vara med, och det är bra att prata medan man pusslar, avslöjar Ulla.
Ett annat av hennes knep är hennes egen stora hobby, stickning. Då kan man prata utan att ha ögonkontakt, vilket är lättare för en del. Men hennes allra viktigaste knep är att aldrig ljuga för ungdomarna, för de brukar ana ganska snabbt ifall man inte säger som det är, menar Ulla.
2018, 44 år efter att Ulla började som fritidsledare på Hammarö gick hon i pension, men fortsatte ändå att hoppa in ibland fram till pandemin 2020. Numera är det familjen som tar upp hennes tid, speciellt efter att barnbarnet Emil kom för ett och ett halvt år sedan.
Dessutom sköter hon pappersarbetet i familjeföretaget Forss smide sedan många år. Hennes man Jan, som även han är från Hammarö, träffade hon redan när de gick i samma klass i realskolan, men de blev inte ett par förrän långt senare.
Tillsammans byggde de huset som de bor i på Hallersrudsvägen sedan 1985 och ett par
år senare kom sonen Erik.
Att lämna Hammarö för att söka lyckan någon annanstans har aldrig varit aktuellt för Ulla, inte när lyckan har funnits just här på Hammarö. Det är här hon trivs bäst, nära Vänern och dess stora vatten, i den lilla kommunen där det är korta informationsvägar och lätt att få tag på den man behöver fråga om något.
– Det bästa med Hammarö är ändå alla vänner som jag har här, folk som vet vem man är. Att man har vuxit upp ihop och har samma referensramar, säger hon när hon får frågan om vad som är det bästa med att bo på Hammarö.
