Förutom några få parkerade bilar ligger Clevevägen tom och tyst denna tidiga morgon då jag är på väg till jobbet. Soldiset bäddar in området i ett romantiskt skimmer och ger föraning om ännu en varm och solig sommardag. Jag ser honom i tid. Den lilla killen med sin cykel som väntar på att få ta sig över övergångsstället. Hjälmen är ordentligt på och han står där med sin cykel och väntar. Jag stannar bilen en bra bit innan och vinkar till honom att det är okej för honom att gå över. Det leendet jag får värmer mig ända in i hjärteroten. Han vinkar glatt, leder cykeln över och cyklar sen iväg i en väldig fart. De gröna girafferna på hans tröja ser ut att dansa när han far iväg. Så liten, kanske fem, sex år, men ändå med så stort vett i sitt lilla huvud.
Tänk vad Covid-19 viruset gjort med oss. Gamla invanda seder tas bort och ersätts av nya. Borta är handhälsningar, kramar och spontana besök hemma hos vänner och bekanta. Varje hostning eller nysning ses med avsky. Men detta är på hemmaplan. Så här i semestertider verkar många ha glömt bort det där. Man åker gladeligen till Ullared och shoppar loss med hundratals andra eller slåss om restaurangborden på Smögenbryggan. Hur tänkte man då kan man ju undra. Det är inte konstigt att det blir en andra, och kanske även en tredje, våg av smitta när vi inte kan hålla oss på hemmaplan ens för en sommar. Nej, den lilla killen med sin cykel visade mer av gott omdöme än vad många vuxna visar. Må hösten gå i klokhetens tecken så vi kan leva som vanligt igen fram emot juletid. Då, om inte förr, vill jag kramas med mina nära och kära.
// Annika
Foto: PIXABAY
