Text och foto: KRISTINA
I gryningen 24 februari inledde Ryssland sin invasion av Ukraina. Någon som påverkat hela världen på många olika sätt. För Antonina Hrek innebar det att hon tvingades fly med sin dotter Marta.
Talpedagogen Antonina drev sedan drygt ett år eget företag i Ukrainas huvudstad Kyiv. Efter många års studerande för att specialisera sig valde hon att öppna eget.
– Jag arbetade mest med barn och ungdomar med speciella behov, som autism och Downs sydrom till exempel. Min största passion är barnen, att få hjälpa dem och se dem växa och utvecklas, berättar Antonina under vår intervju som vi gör med hjälp av en översättningsapp.
Tidigt på morgonen den 24 februari vaknade Antonina av ljudet av bomber. Via internet såg hon presidenten som berättade att de blivit invaderade.
– Jag var i chock och förstod inte att det kunde vara sant, berättar Antonina.
Antonina och dottern Marta samlade ihop det viktigaste och begav sig ner till husets källare.
– Där kändes det inte så säkert, så vi gick till tunnelbanan istället. Där satt och låg människor och husdjur överallt och alla var såklart chockade och rädda, berättar Antonina.
Antonina tog sig ut på stan för att skaffa mat, vatten och stearinljus. Hon berättar om långa köer till bankomater, stängda affärer och restauranger, explosioner och luftlarm. Hon gick till sitt kontor och filmade hejdå trots att de flesta trodde att de skulle kunna stanna, att de skulle vara säkra i huvudstaden.
– Jag ville inte lämna Kyiv, ville tro att vi var säkra där. Men en gammal skolkamrat som nu bor i USA övertalade mig att fly, berättar Antonina.
Helt utan pengar då kortet blivit spärrat hade hon inte många alternativ. Hon bestämde sig för att ta sig till sin mormor några mil utanför huvudstaden efter en sömnlös natt i tunnelbanan. Men vännen i USA hjälpte till.
– Han hjälpte oss med biljetter så vi kunde ta oss ut ur landet. Först till Lviv i västra Ukraina, vidare till Warszawa i Polen där jag tänkte att vi skulle stanna, berättar hon.
Men vännen tyckte att de skulle ta sig till en säkrare plats, och köpte flygbiljetter åt dem till Göteborg. Så efter en natt i Polen flög de via Helsingfors till Landvetter.
Under Natten i Warszawa fick Antonina kontakt med Anja, en svensk kvinna, via en facebookgrupp. Anja erbjöd sig att hjälpa Antonina och Marta, hon ordnade bland annat sovplatser första natten i Göteborg hos en familj som även köpte tågbiljetterna till Karlstad. Anja hämtade upp dem när de kom fram och färden gick till Skoghall där Anja har en lägenhet de får låna tills vidare. Där finns det mesta de behöver, och Anja skickar pengar till mat via en granne.
Anja visade dem också runt lite, hjälpte till med att få kontakt med kommunen och tog med dem bland annat till affären och till språkcaféet på Allis. De presenterades även för en väninna som heter Charlotta som även hon hjälpt Antonina mycket.
Även Anita på Fritidsbanken fick ett besök som visade sig betyda mycket för den lilla familjen.
– Anita startade en privat insamling för att Marta skulle få en baddräkt. En dag tog hon med oss till Bergvik. Insamlingen hade gett mer än till en baddräkt, så vi kunde även köpa lite kläder till Marta inför skolstarten, berättar Antonina.
Antonina får ta pauser mellan varven, intervjun är uppenbart tung. Många tårar trillar över kinderna när hon berättar om sina senaste veckor. Hon läser in sina svar och appen översätter. Vissa svar skriver hon för att inte dottern ska höra. Vi har inte fått veta så mycket av det hemska de upplevt.
– Jag försöker hålla mig lugn och inte läsa så mycket nyheter från kriget. Hur jag mår påverkar ju min dotter mycket, berättar hon.
Marta sitter och skissar under hela intervjun och fyller några blad med mangafigurer. Antonina berättar att hon fick extralektioner i konst i sin gamla skola och att hon älskar att simma. Hon har även läst engelska ett år och franska i fem år. Nu får hon lära sig svenska i sin nya klass på Lillängsskolan. Ett par timmar om dagen i början, för att sedan öka.
– Jag har redan lärt mig 39 svenska ord, olika saker i klassrummet, berättar Marta stolt.
Nu väntar Antonina på ID och arbetstillstånd, och hade tänkt söka boende på Gunnarskärsgården. Men så kommer det inte bli då Migrationsverket tackat nej till akutplatserna där. Vad som händer nu är oklart. Hade de inte fått hjälp av Anja utan satt sig i händerna på Migrationsverket hade de fått bo på ett flyktingboende. Nu står familjen på sätt och vis utanför systemet, och kan bara hoppas på att få fortsätta låna lägenheten tills Antonina får egen inkomst. Hon har fått sitt CV översatt till svenska och redan sökt flera tjänster. Och CV:t är imponerande. Efter sin kandidat- och sedan magisterexamen som socialpedagog som gett lärarbehörighet fortsatte hon med en fyra år lång utbildning till logoped med specialisering inom barn med särskilda behov. Ett stort antal vidareutbildningar och certifikat har ökat hennes kompetens ytterligare, som till exempel oral myoterapi och logopedisk massage.
– Jag har alltid stått på egna ben och varit den som hjälpt andra. Nu är det tvärt om, det är jag som behöver hjälp. Det känns inte bra, jag söker nu jobb och vill kunna klara mig själv, och lägger mycket fokus på att lära mig svenska. Jag kan tänka mig att jobba med vad som helst medan jag lär mig språket, för att sedan arbeta inom min specialietet, fortsätter hon.
Jag försöker flera gånger ta reda på om de saknar något, om vi kan hjälpa till på något sätt, men Antonina berättar att de har allt de behöver för dagen. Antonina är oerhört tacksam för all hjälp de fått. Grannar har lämnat blommor med en lapp som hälsade dem välkomna till Sverige, och en äldre dam i trapphuset har kommit med en burk sylt. Kan tyckas som små saker, men de har betytt mycket för Antonina.
