Hej! Idag ska vi prata om framgång. Kul att just jag ska göra det tänker ni. Om man ska mäta min framgång i livet på en skala från ett till tio så ligger jag nog på två. Jag har ändå lyckats hålla mig vid liv i 24 år och har någon slags regelbunden inkomst. Så egentligen är jag väl inte rätt person att prata om framgång. Men jag tänker att vi ska prata lite mer om vad framgång egentligen är. En familjemedlem valde att göra ett skolarbete och i det arbetet skulle hen prata om mig. Hen ställde då frågan ”vad är ditt mål i livet?” till mig. Det första svaret som dök upp var att jag ville bli framgångsrik. För många, speciellt 90-talister upplever jag, är framgång att ha mycket pengar på banken, en flådig bil och en lyxig lägenhet. Gärna väldigt högt i tak så det finns plats att lagra all ångest som uppstår när likesen på instagram inte fyller sin kvot och man får ta bort bilden på sin nya vas som man var tvungen att sälja sin mops för att ha råd att köpa.
Missförstå mig inte, det är klart att det är gött att ha mycket pengar och fina saker. Men jag tycker inte att det är framgång. När jag säger att jag vill bli framgångsrik så tänker jag att jag vill bli igenkänd för diverse bra saker jag gjort. Att på något sätt ha blivit en röst som folk lyssnar på och som kan bidra till positiv förändring. Uppnår jag det kommer jag känna mig framgångsrik.
Sen om jag på något vänster skulle bli rik så kommer jag ju inte grina över det. Får ofta mejl om släktingar som dött, både i USA och Sydafrika, som haft mig i sitt testamente och att jag nu ärvt en stor summa pengar. Jag skulle med andra ord kunnat vara miljardär nu typ. Nästa gång någon i min uppenbarligen svinrika släkt dör ska jag bara tacka och ta emot. Kanske känna lite på den där framgången där pengar är allt. Jag tänker skövla vartenda träd i Lillängen eftersom det gör folk upprörda och jag är ju trots allt lite jävlig på det sättet. Smälla upp ett fyravåningshus i marmor där jag skrider runt dagarna i ända med ett vinglas och himlar med ögonen åt alla fattigjon som måste jobba för att överleva och aldrig bara kan ta en spontanresa till Maldiver-na när längtan efter att se en valhaj börjar bli lite för stor.
Framgångrika kramar!
//David
