Bland konst, betongbjässar och barn – möt Manoel Marques Lerin

Text: Jonathan

Foto: Christine

Som intendent på Sandgrunds konsthall trivs Manoel Marques Lerin utmärkt. Men det är i lugnet på Hammarö han finner det dramatiska i sina egna bilder.

Om man bara låter ljuset leka fritt i kameran går det att göra skimrande konst av blytung industri. Manoel har en makalös utsikt från balkongen i huset på Västra Skagene. Längst bort över vattnet tornar Skoghalls-verken upp sig med sina sprutande skorstenar. I dagsljus ser man bara ett bolmande kaos som vänder sig okontrollerat efter vinden. I Manoels kamera förvandlas det otämjbara till en magisk fond åt Vänerns alltid skiftande vatten. I konsthallen på Sandgrund där maken Lars Lerins konst står för merparten finns ett rum med bilder av Hammarös vatten som suger andan ur dig. De små versioner-na av Manoels Vänerbilder är många och skiftande i sin gestaltning där samma utsikt är fångad i en mängd olika skepnader. Lugnet och stillheten. Oroligheten och det oförutsägbara. De snabba skiftningarna som Vänern bjuder på är alla representerade. Magnifikast är den jättelika förstoringen som går i rött. En bild som blev starten på Manoels utforskande av det vilda vattnet nedanför balkongen.

– Jag hade bilden i min mobiltelefon, berättar Manoel medan sonen Rafael glatt vränger sig i hans knä. När jag fick positiva reaktioner av en vän blev det starten för mig att fota vatten.

Rummet med Manoels foton är en del av konsthallen på Sandgrund där Manoel också arbetar som intendent. En titel som han inte tycker omfamnar hans arbete fullt ut.

– Att vara intendent betyder att jag sköter mycket av den prak-tiska driften av konsthallen, men jag tycker att mycket av mitt arbete samtidigt går ut på att få besökarna att trivas när de besöker den. Den här säsongen har varit helt enorm. Vi har som mest haft två tusen besökare på en dag och det är ovanligt att det kommer färre än åtta hundra.

Konsthallen har stängt på måndagar och under intervjun huserar vi själva i lokalen. Att behöva åka till jobbet på sin lediga dag ser inte Manoel som något problem.

– Jag trivs bra här säger han. Lokalen har blivit väldigt fin och allt blev som vi hade tänkt oss. Att det finns olika planer på att utveckla området runt Sandgrund ser jag bara som positivt, men jag tror inte att vi behöver få hit fler parkeringsplatser. Det är inte rätt väg att gå.

Intresset för foto kom i hemlandet Brasilien och under en resa till Moçambique förbryllades Manoel av att det bara verkade finnas barn i landet. Resultatet finns att beskåda i boken ”Barn i Moçambique”. Just nu finns dock inga konkreta planer på fler fotoprojekt. Utöver arbetet som intendent tar sonen Rafael all tid och uppmärksamhet. Prioriteringarna blir helt omvända och som förälder får man finna sig i att komma i andra hand.

– Jag har ringt min mamma flera gånger och prisat henne för sitt tålamod säger Manoel och skrattar högt. Hon hade hand om tio barn samtidigt och
när jag känner att det är påfrestande med bara ett så stöttar hon mig med att säga att gråtandet snart går över. Samtidigt berättar Manoel att Rafaels sovtider är som en dröm.

– Med bara ett avbrott på natten kan han sova fram till tio på förmiddagen. Så det är väldigt skönt att vi båda får vila ordentligt skrattar Manoel medan Rafael tar sikte på något spännande bakom konsthallens serveringsdisk.

Fester är dock något som Manoel försöker få tid över till i hemmet på Västra Skagene. Då sparas det inte på något. En fest för sina brasilianska vänner, ettårsdagen för Rafael eller julhelgen. Festmaskineriet i Manoel går enkelt igång på högvarv och bilder i hans mobiltelefon skvallrar om en arrangör med både blick och känsla för hur en riktig fest ska arrangeras.

– Lars brukar säga att jag har bra fantasi, säger Manoel. När jag väl har påbörjat något känner jag att det är svårt att sluta. Jag kan dekorera vårt hus med ljusslingor och även om jag kan vara inne på den hundrade slingan så vill jag bara fortsätta.

Några bilder från Rafaels födelsedagskalas visar kreationer och ballonguppsättningar som tagna ur en Disneyfilm och dignande matbord där presentationen känns lika viktig som smaken.

– Jag försöker blanda det brasilianska med det svenska, förklarar Manoel. Jag tycker att
det är viktigt att alla gäster känner sig välkomna oavsett var de kommer ifrån. Och med mat är det enkelt att få till den känslan. De rätta detaljerna som passar till dekoration köper jag när jag hälsar på i Brasilien eller på internet.

Rafael är en pigg gosse. Nyfiken och full i spring. Under intervjun stapplar han ofta iväg på upptäcktsfärd i pappa Lars konsthall, leker tittut med fotograf-Christine och slamrar med sin vattenflaska. Som ettåringar i största allmänhet. I början av nästa år kommer det ett syskon till Hammarö.

– Vi vill att Rafael ska ha ett syskon att växa upp med, säger Manoel.

Jag tar ännu ett varv i Manoels fotorum och upptäcker bilden av vattentornet och höghusen på Tallvägen. Att min barndoms kvarter skulle kunna avbildas så dramatiskt vackert är svårt att tänka sig. Det ska till en brasiliansk fotograf att finna det explosiva i Skoghalls betongbjässar.