Jag tar ett djupt andetag och får in den kalla luften i lungorna. Det slutar med lite hosta men livsandarna får ändå nytt liv. Den syrerika luften sprider sig i kroppen och jag känner mitt trötta jag lämna plats för en lite piggare tant. Snön som kom för några dagar sedan har hunnit plogats bort och lämnat kvar en tunn skorpa med is. Jag tittar ner på mina Ice Bugs skor, kikar på vägen igen och inser att ta en promenad på det här underlaget är bara att glömma. Dubbskor och kryckor till trots. Jag är livrädd för att halka och skada mig igen. Den hinken är liksom full och mer därtill.
Året som vi lämnat bakom oss hade jag mycket mer att önska av. Alla dessa krig, gänguppgörelser och naturkatastrofer runt om på vår kära jord. Inte minst alla skjutningar här i Sverige. All denna ondska från de höga ledande herrarna. Jag har svårt att förstå att dessa gubbar, ja, jag tror faktiskt att det bara är
gubbar, en gång i tiden faktiskt var små rosiga, gulliga bebisar. Kanske är det så att de hoppade över babystadiet och kom ner till oss här på jorden från någon avlägsen planet. För tänk om… ja, tänk om de är aliens (!?). För inte är väl deras oerhörda ondska och makthunger mänsklig? Med historiens alla krig och misärer borde vi människor blivit klokare än så. Lärt oss läxan, liksom.
Nej, nu blickar jag framåt och hoppas att 2025 blir ett fint år för alla. Det är allas vårt ansvar att det faktiskt blir så. God fortsättning på er!
