Deg, värme och hemlig pizzasås

– Simon Velemir har mättat hungriga Skoghallsbor sedan 1980

Text: JONATHAN  Foto: CHRISTINE

 I Sverige älskar vi pizza. En undersökning från 2016 placerar den italienska läckerdegen på fjärde plats över populäraste helgrätter. 2017 firade pizzan 75 år i Sverige och dess popularitet verkar inte vara på nedgång.

– Pizza blir bara mer och mer populärt, säger Simon Velemir. 

   Han om någon borde veta. Sedan 1980 har Simon serverat gästerna det de vill ha på Pizzeria Capri. Hovlandavägens okrönte restaurangkung kan blicka tillbaka på flera decennier av matlagning. Upplägget är klassiskt. Bra råvaror, en deg som alltid måste jäsa tills dagen efter den blandats och en ugn som svettas imponerande 317 grader. Har du de förutsättningarna så blir pizzan bäst.

– Degen är viktig, säger Simon när jag och fotograf-Kicki tvingar ut den numera pensionerade kocken till bakbordet framför ugnen. Jag bakar alltid pizza med tunn botten. Så måste det vara. Visst kan jag snurra ihop en panpizza om man föredrar det men jag tycker att det ska vara tunn botten.

Och nog sitter takterna i. Simon Velemir stänker mjöl och pressar ut 210 gram deg till en silkestunn cirkel och påbörjar magin med att få till den perfekta pizzan. På beställningen står det ”Biltema” och Simon trollar fram skinka, salami, köttfärs och räkor. För att spetsa smaksinnet ytterligare så klickar han ut några bitar gorgonzola. Voilà, gästens drömmåltid är fixad.

– Nu ska den in i ugnen, förklarar Simon. Max tre minuter, inte längre. 

Stekspaden är rejält tilltagen och med en perfekt deg så lossnar pizzan utan problem. Simon Velimir får hantverket att se lätt ut. Men så har han också övat länge. Och intresset för mat kom tidigt hemma i Serbien.

– Mina föräldrar hade inte mycket pengar så jag ville ha ett jobb så jag kunde hjälpa till, berättar Simon. Jag plockade äpplen och humle på de stora odlingarna som fanns runt om vår by. Det var ett bra sätt att tjäna extra pengar. Jag har också arbetat på både bageri och slakteri när jag var ung.

Simon kom till Sverige 1971. Första ort blev Kristinehamn och Simon fick anställning på KaMeWa som supportsvarvare. Ganska långt ifrån att stå i köket, men redan i Kristinehamn drygade Simon ut inkomsterna med att snurra deg. 

– Sedan ville jag byta bransch helt, säger Simon. Det var bra i Kristinehamn men jag ville ha något eget. 

   Efter några kortare perioder på både Alpina och Napoli i Karlstad så köpte han Pizzeria Capri på Skoghall. Sonen var 15 månader och dottern nyfödd. Och genast tog Simon tag i det som behövdes.

– På den tiden så var det mest öl som såldes i restaurangen. Jag ville utöka och ge våra gäster en plats att komma och äta på. Det var inte många som trodde att jag skulle bli kvar så länge på Capri, men nu har jag drivit det här stället i snart fyrtio år. Så nog har jag gjort något rätt, skrattar Simon.

Idag är menyn imponerande. Knappt hundra olika pizzor, grill- och pastarätter, sallader och kebab. Från hemlandet finns baconinlindad Cevapcici som kan liknas vid en järpe som serveras med Serbisk ajvar relish. För den hungrige finns det mesta och Simon klarar av allt.

– Man måste kunna rycka in när det behövs. När jag och min
fru skulle gifta oss var hon orolig över att hon inte skulle klara av att laga all mat. Inga problem – jag fixar den, sa jag. 

Som kock måste man ha sina hemligheter. De där extra knepen som får gästerna att tömma tallriken i ett nafs. På Pizzeria Capri stavas tricket pizzasås. Simon kokar i runda slängar tjugo liter åt gången två gånger i veckan. På sommaren ännu en kastrull. Receptet förvaras i Simons mentala bankfack och delas bara med den som arbetar som kock.

– Man ska inte vara rädd för att tillsätta det där lilla extra, förklarar Simon. Nu har jag haft samma recept på pizzasås sedan jag tog över restaurangen så nog är det bra alltid. 

Och det verkar han inte vara ensam om att tycka. En vanlig fredag gräddas det ungefär tvåhundra pizzor till hungriga och fredagströtta Skoghallsgäster. De flesta tar med hem men Simon märker att fler och fler väljer att äta på plats.

– Hela familjer åker hit och äter och det tycker jag är trevligt. Det är en stor skillnad från 80-talet.

Placeringen utefter Hovlandavägen kan tyckas vara lite ocentral. Simon tycker dock inte att det är någon nackdel.

– Vi gör bra pizza här hos oss och då kommer kunderna, säger han och lutar sig mot sin restaurangs goda rykte.

   Som alla restaurangägare gäller det att ha koll på gästernas önskemål och läsa av rådande trender. Så även för en pizzabagare. Ändringarna må vara små men betyder ändå mycket.

– Vi har en ny meny på gång, avslöjar Simon. Det är mozzarella som gäller nu och då har vi naturligtvis lagt till det. Det är viktigt att lyssna på gästerna.

   På tal om att lyssna. Serverar man gäster, som i många fall kan räknas som stammisar, (eller kollegor som Simon kallar dem), så får man ibland agera lyssnare. Familjesituationer eller problem på jobbet behöver luftas. Simon kallar sig en bra lyssnare.

– En gäst sa att jag är som en präst. Jag har förtroende för dem och de för mig i varandras privatliv. Jag tycker att man ska ställa upp för varandra och lyssna när någon behöver prata eller bli tröstad. Jag har tid för det och det tror jag att mina gäster känner av. Här på Skoghall är det enkelt att bli kompis med vem som helst och det är väldigt roligt.

Men tillbaka till den magiska degen. Vad tror Simon Velimir ligger bakom pizzans ohotade popularitet i Sverige?

– En pizza smakar bra, och så är den fortfarande relativt billig. 

Och vad är det bästa betyget man kan få som restaurangägare?

– När tallriken är tom. Det är det finaste omdöme man kan få, skrattar Simon och rusar mot den ringande telefonen. ”Pizzeria Capri”, svarar han och antecknar nästa beställning. Ännu en Skoghallsbo är hungrig.