Bengt och Gunilla Steinert har varit ett oskiljbart par i drygt 40 år.
Lagom till rubinbröllopsåret släpper Bengt sin biografi – givetvis tillägnad hustrun.
Boken bär titeln ”Den flygande violinisten – hågkomster på hög och låg nivå”. Mycket av innehållet rör just författarens erfarenheter inom musikens värld. Bengt Steinert har en både lång och framgångsrik karriär bakom sig, med start på 1950-talet i Kungliga Hovkapellet och tjänster som konsertmästare runt om i Sverige och Norge. Den högkulturella miljön till trots, eller kanske på grund av; bokens verkliga behållning är alla berättelser, samtliga underhållande, somliga smått bisarra.
I de allra flesta är författaren själv huvudpersonen. Men många andra personer, oftast ej namngivna, får träda fram ibland. Däribland violinisten som tappade stråken genom scengolvet på Kungliga operan i Stockholm. Här berättas också om hornisten som hade för vana att alltid vara först i fikakön i pausen, vilket fick till följd att denne vid ett särskilt tillfälle kom tomhänt tillbaka när föreställningen skulle återupptas.
– Men han lät sig inte nedslås. Han kröp ihop bakom sitt notställ, låtsades hålla sitt instrument, formade läpparna och försökte låta som ett horn. Och han lyckades riktigt bra, dirigenten hade aldrig hört ett så fint hornspel, skrattar Bengt.
Vid sidan av musicerandet har flygningen spelat en stor roll i Bengt Steinerts liv.
– Det var i början av 1960-talet som jag blev uppringd av min kusin Ove som jobbade som flyglärare på Bromma flygplats. Han behövde låna min husvagn under en flygdag och som betalning bad jag honom om en provlektion. Och efter den var jag helt fast!
Flygcertifikatet och det egna flygplanet kom att användas flitigt, inte minst under alla hans år i Norge då han, till exempel vid sidan av tjänsten som som konsertmästare vid Stavangers Symfoniorkester, flög sina kollegor fram och tillbaka över halva Europa då det var strejk vid flygbolaget Braathens i mitten av 1970-talet.
– Under den perioden flög jag mer än jag spelade. Jag blev rätt känd i det norska flygrummet om man säger så.
De senaste åren har Bengt Steinert ägnat sig åt försäljning och reparation av stråkinstrument samt enstaka engagemang och uppträdanden. Men livet vid 81 års ålder hade kunnat se helt annorlunda ut.
– Jag fick en stroke kring millennieskiftet, då kände jag verkligen att livet var slut. Sedan följde tre tysta år då jag inte spelade alls. Men jag repade mig bra, givetvis med stöttning av min underbara hustru, tillägger Bengt.
Sista kapitlet ”Fjärilen” är helt ägnat åt livskamraten Gunilla och beskriver hur de två träffades på ett hälsohem i västgötska Hultafors. Kapitlet och boken avslutas med en flygtur i Bengts egna flygplan och resten är – historia.
– Hela den här processen har utkristalliserat flera berättelser. Bok nummer två är redan på gång, hälsar författaren.
Boken innehåller många fotografier och illustrationer.
