Den förlorade strandlinjen på Hammarö

Text: ANONYM  Foto: PIXABAY

Det kom en liten berättelse till oss på redaktionen. En tankeväckande historia som vi nu publicerar.

Det var en gång en rik sjö och en rik ö. Tillsammans ägde de strandlinjen dem emellan. En strandlinje som var rik på miljoner år gamla klipphällar med vindpinade tallar, hällkar för de minsta att växa upp i och låga buskar för insekter och fåglar att gömma sig i. En strandlinje som var rik på mjuka och hårda sjöbottnar med vassruggar där gäddor, abborrar, braxnar och björknor levde livet. I botten låg små vattendjur gömda och kurade. Somliga jagade där och några var själva mat åt andra. I de små lagunerna bland vass-ruggarna boade fåglar som sothönor, storskrakar, knölsvanar och skäggdoppingar. Miljön var en idyll också för alla de människor som bodde där. Människorna badade, fiskade, promenerade och kände lugnet. Sjön hette Vänern och ön Hammarö.

En morgon i juli, närmare bestämt den 30 juli 2019, vaknade en liten skäggdopping av att det droppade på huvudet. Vad nu? Det regnade. Och det var alldeles tyst, förutom vindens sus. Det hade varit så varmt i många dagar och människorna hade varit i farten. Den lilla skäggdoppingen var ännu yr och hade ett brus i huvudet efter allt det buller hon upplevt långt in på föregående natt. Människorna hade uppfunnit något dånande, mullrande och skrikande som gick dagarna i ända. Det var ett oljud som hördes lång väg, varje solig timme hela sommaren. Och det hördes långt in på sena kvällarna, tills mörkret hindrade maskinerna från att bröla. Maskinerna som kallades vattenskotrar bildade stora vågor och rev upp allt liv i de grunda bottnarna utanför Mörudden, Otholmen och Västra Söön. Den lilla skäggdoppingen kände medlidande för alla små djur, fiskar och fåglar som inte längre fick någon ro att leva. Även för de människor som ville ha lugn och ro kände hon medlidande. De utsattes också för stressande buller i en grad som aldrig annars tilläts vid byggnationer, vägar eller liknande störningar.

Det verkade inte finnas någon gräns för denna vattenaktivitet som störde både djur och människor. Detta trots att den utfördes mitt i Värmlandsskär-gårdens Naturreservat och Natura 2000-område – områden som var avsedda för att skydda och bevara värdefull natur. Men på landsidan då, där var väl markytan ändå lämnad ifred? 

I dag när det var stilla på vattnet tog hon sig en runda för att finna lugnet vid Västra Skagene, ett område som kommunen i sin översiktsplan från 2018 angett att de skulle bevara som natur- och rekreationsområde.

Skäggdoppingen hade dessutom hört talas om strandskyddet. Hon visste att strandskyddet reglerades i miljöbalkens sjunde kapitel och att det hade två syften: att långsiktigt trygga allmänhetens tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. Det gällde 100 meter in på land från strandlinjen och 100 meter ut i vattnet vid hav, sjöar, vattendrag och öar i hela landet sedan 1994. Det kunde utvidgas av Länsstyrelsen till 300 meter in på land för att säkerställa strandskyddets syften, vilket var fallet för delar av Västra Skagene och den närliggande Hästviken. I praktiken innebar strandskyddet att det bland annat var förbjudet att bygga nytt, att ändra befintliga byggnader eller deras användning så att de inskränkte allmänhetens tillgång till stränder. Det innebar också förbud mot att utöka sin så kallade privata zon på mark som är tillgänglig för allmänheten genom att till exempel ställa ut utemöbler, anlägga gräsmattor eller anlägga bryggor och pirar. Ingreppen fick inte heller väsentligt förändra livsvillkoren för djur och växter.

Den lilla fågeln fick en smärre chock när hon rundade Otholmen och fick se något stort och vitt som bländade i strandlinjen. Hon simmade närmare. Där hade den ena vräkvillan efter den andra tagit form. Skog hade avverkats, pråliga fasader stigit till himlen och bryggor tagit vattenytan i anspråk. Här låg ju bara små oansenliga stugor innan, som tillät skogen att skimra och vattnet att glänsa. ”Bevara som natur- och rekreationsområde…”

   När chocken lagt sig slog det henne att det fanns något som hette strandskyddsdispens. Kommunen och Länsstyrelsen kunde göra undantag från lagen vid särskilda skäl. Hon undrade så vilka skälen kunde vara. Det gick att läsa närmare om i miljöbalkens sjunde kapitel. Inget av dessa skäl verkade vara rimliga förklaringar till undantagen. Men vad visste hon, hon var bara en liten skäggdopping.

Hon simmade vidare mot Hästviken. Men vad i hela fridens namn, där var ett helt nybyggt bostadshus inte ens 100 meter från strandlinjen! Uppkommet den senaste månaden. Där var ju strandskyddet dessutom utvidgat till 300 meter från strandlinjen. Hon suckade trött, kände sorg och orkade inte längre bli så upprörd. Lagen om strandskydd var helt enkelt tandlös. Inte en enda tand hade den kvar. Denna kuststräcka skulle komma att byggas igen precis som så många andra.

Hon tog sig tillbaka till sin lagun i vassens skydd. Lyssnade på vindens sus. Efter en stund fann hon sin tröst i de urgamla lagar som inte gjorde några undantag. Lagar som inte gjorde skillnad på rik och fattig, som inte lämnade utrymme för tolkningar och som inte tog hänsyn till vem som kände vem när viktiga beslut skulle fattas. Lagar som i alla tider varit gällande och som skulle komma att slå till och vinna med full kraft – laga kraft. Hon tänkte på stormar, skyfall och vattennivå-höjningar. Hon tänkte på natur-lagarna. En dag skulle de ta tillbaka den förlorade strandlinjen. Den lilla skäggdoppingen somnade om.

Jag som berättade måste på grund av mitt arbete vara anonym. En dag lovar jag att skriva under med mitt namn.

// Naturvän och medmänniska med sakkunskap inom miljö och hälsa