Jag är inte långt ifrån att påbörja mitt tjugofjärde levnadsår, den sjunde mars för att vara exakt. Kan vara bra för er att veta ifall att ni skulle vilja swisha en gåva. Att lämna över personligen går givetvis också bra och på tal om gåvor, livet är en gåva sägs det. Jag känner mig inte helt övertygad ännu. Om mitt liv är en gåva så skulle det nog vara jämförbart men en halv-
äten mandelkubb från ICA. Torftigt och trist men ändå någonstans en gnutta söt. Någon har försökt ta sig tiden att reda ut det men gett upp halvvägs på grund av det bjöds på prinsessbakelse vid bordet bredvid.
Jag får ofta höra att det ska vara så otroligt skönt att finna sig själv och att det är först då man kan leva livet fullt ut. Kanske är det då man kan börja se livet som en gåva. Jag vet ju dock inte ens var jag är nittio procent av tiden och jag vet inte hur jag ska kunna hitta mig själv om jag inte ens vet var jag är. Jag vill även passa på att belysa att jag avskyr frågan ”vem är du? Vem är David Räfting?”. Finns det ett bra svar på detta? Jag kanske är den enda, men jag känner mig typ som kanske fem… ja jag skulle vilja säga fem olika personer som är användbara vid olika sociala tillfällen. Lite som en social kameleont om man vill. Brukar man inte anpassa sig lite efter vilka man har runt omkring sig, typ omedvetet? Jag inser ju nu att jag låter som någon med svår identitetsklyvning. Vilket jag lovar att jag inte har. Såg förresten filmen ”Split” ganska nyligen som faktiskt handlar om en kille med personlighetsklyvningar. Rekommenderar den verkligen om man gillar lite otäcka filmer.
Nej nu måste jag runda av det här, summan av kardemumman ska i år försöka ta reda på var jag är och vem jag är och om någon av er som läser hittar mig innan jag själv gör det kan ni väl säga till så jag slipper leta.
/ David
PS. Inser nu att denna text publiceras efter min födelsedag men jag tar absolut emot gåvor i efterhand.
