Peter Nyström och Peter Mohlins debutroman Det sista livet utspelar sig till stor del på Hammarö. Överklassfamiljen Bjurwall bor granne med dansbandskungen på östra sidan, och dottern försvinner spårlöst efter en fest.
Text: KRISTINA Foto: MAGNUS LIAM KARLSSON
Peter och Peter växte upp i Åmål och hängde ihop under hela skoltiden. Första deckaren skrev de som tioåringar på en svenskalektion.
– Vi bönade och bad fröken om att få skriva ihop. Och vi hann ju inte klart under lektionen, så vi fick fortsätta hela eftermiddagen och några dagar till, skrattar Nyström.
Många kreativa projekt genomförde de tillsammans i Åmål, bland annat revyer och teateruppsättningar.
Efter gymnasiet skildes de åt, Mohlin flyttade till Sundsvall för att plugga journalistik och Nyström till Göteborg för att gå teaterskolor. Skrivandet har båda hållt fast vid, Mohlin som journalist och Nyström som dramatiker och regissör.
Suget efter att göra något kreativt ihop igen smög sig på. En midsommardag på ICA i Säffle träffades de och diskuterade en tv-serie de sett, och bestämde sig för att göra en bättre. Men tv-serier baseras ju oftast på böcker, så det fick bli en bok först.
Boken blev klar 2013 och de skaffade sig en agentur som skickade in den till flera stora förlag. Ingen nappade, och via agenturen fick de läsa ofiltrerad feedback där de hittade en röd tråd. Dramaturgin, spänningen, drivet och dialogen fick god kritik, men det fanns inte tillräckligt psykologiskt djup i karaktärerna. Vilket de tog till sig och började om.
– Den första boken var skriven mer som ett filmmanus, så vi förstår att den blev refuserad. Och nu har vi lärt oss att ge lika stor vikt vid dramatiken och det psykologiska djupet som själva mordgåtan och framåtrörelsen, berättar Peter Nyström.
Att historien utspelar sig här i trakterna kommer sig av att Karlstad är den närmaste större staden från Åmål sett.
– Vi har varit här hyfsat mycket och känner till staden. Och vi känner ju värmlänningar, så vi gräver lite där vi står, skrattar Nyström. Den geografiskt begränsade platsen Hammarö med den socioekonomiska skillnaden och den mentalitet det medför kändes som skräddarsydd för att placera vår mordhistoria i. Att mixa världarna bruksort och gräddhylla blir spännande. Och att släppa ner en stenhård amerikansk FBI-agent i den värmländska myllan gav en extra krydda, fortsätter Nyström.
En nära vän till Peter och Peter som bor på Hammarö fick agera lokal expert och guidade dem runt ön för att hitta lämpliga platser.
– Han har lärt oss allt vi kan om Hammarö. Men han skämdes rejält när vi stod utanför Sjögrens hus länge och väl och fotade, skrattar Nyström.
I bokens slutord skriver de ”Vi vill be alla som bor på Hammarö om ursäkt. Vi vet att det är många år sedan det luktade från bruket i Skoghall men vi kunde ändå inte låta bli att använda sulfatet som doftkuliss till händelserna i boken. I vår värd får drama ibland gå före fakta.”
Det sista livet är såld till flera länder, bland annat Tyskland, USA och Storbritannien, och översätts nu till 14 språk.
Nästa vår kan vi se fram emot uppföljaren som tar vid där Det sista livet slutade. Ett lik placeras här på Hammarö, men handlingen utspelar sig denna gång till största del i Karlstad.
– Om du har tips om var det skulle vara lämpligt att gräva ner ett lik på Hammarö får du gärna höra av dig, skrattar Nyström.
Ett utdrag ur boken Det sista livet
Med sin oljiga backslick hjälpte killen tveklöst Tynäs att leva upp till epitetet The Hämptons.
Sissela hade blivit irriterad när krönikören i Nya Wermlandstidningen satte två prickar över a:et i den amerikanska rikemanskoloni och – som hon ansåg – förlöjligade området de bodde i. Heimer däremot tyckte att journalisten gjort en rolig poäng. På den lilla udden med Vänerns vatten på båda sidor bodde ju trots allt tidningens egen ägare.
Den mest prominenta invånaren på Tynäsudden var annars dansbandskungen som sålt flera miljoner skivor. Det roade Heimer att de köpt granntomten och byggt en kåk som fick sångarens stora villa att påminna om en enklare sommarstuga. Han hade aldrig protesterat, men under byggprocessen hade det funnits något ansträngt i den annars så sammetslena barytonrösten när de hälsat på varandra i mataffären.
Krönikan i tidningen hade rubriken ”Skilda världar” och skildrade inte bara den välbärgade delen av Hammarö utanför Karlstad, utan även områden runt bruket i Skoghall. Där var den socioekonomiska sammansättningen annorlunda och invånarna fick stå ut med lukten av sulfat från produktionen av pappersmassa.
Det var inte långt mellan Tynäs och Skoghall, knappt en mil. Men efter att ha bott på Hammarö i många år visste Heimer att avståndet var större än så. De båda platserna var planeter i olika solsystem.
