När jag satt på bussen för några dagar sedan så råkade jag (nej jag råkade inte, jag tjuvlyssnar alltid på andras samtal) höra två tjejer i gymnasieåldern diskutera om hur mycket det ”suger” att det är så långt kvar tills det är deras tur att ta studenten och att dom blir deprimerade av tanken på att dom måste gå i skolan så länge till.
Depression och depression tänkte jag!? Det är livet. Livet är en besvikelse, Kom ihåg det! Efter skolan blir det dubbelt så hemskt.
Det är näst intill omöjligt att få jobb, tiden efter studenten är en lång väntan på att få hamna i arbetsförmedlingens ”fas tre” då man med lite tur får komma ut i något litet garage och måla en stol.
”Men David, bara du står på dig och får dom att komma ihåg dig ska du se att du har ett jobb på nolltid”
Okej, nästa gång jag söker ett jobb tänker jag gå in på arbetsgivarens kontor iförd en schweizisk folkdräkt, med en fjällko i högra handen och med ett valthorn i den andra ska jag joddla fram mitt CV och kräva en anställning, skulle detta mot förmodan ge mig en anställning vad händer om 2 veckor? Jo man vill sluta för att jobbet är likt livet i allmänhet en besvikelse, det är bara att tugga i sig. Till råga på detta kommer vikten skjuta i höjden på grund av allt tröstätande.
Så till slut sitter du där som en michelingubbe, i folkdräkt med en liten kossa i ett snöre och undrar vad som hände? Livet hände och det är något helt annat än vad du som 17-åring föreställde dig att det skulle vara.
Ha så kul på studenten!
/David
