Text: KRISTINA Foto: JAKOB DAHLSTROM/TV4
Läkaren från Hammarö har alltid haft ett högt driv och en förkärlek för utmaningar. Nu kan hon stolt kalla sig en av få som klarat de extrema prövningarna i Elitstyrkans hemligheter – en resa som förändrat hennes syn på både sig själv och livet.
Johanna Kämpe flyttade från Hammarö för tio år sedan då hennes man fick tjänst i Stockholm. De träffades under AT-utbildningen på CSK, och Maria arbetar nu som läkare på Södersjukhuset. Numera bor paret med sina två barn på Lidingö, och kanske valdes kommunen tack vare sin likhet med hemorten.
– Här finns många grönområden och närhet till vattnet, men jag saknar ändå Hammarö, berättar Johanna.
Elitstyrkans hemligheter har paret följt sedan start, och för ett drygt år sedan slängde hon iväg en ansökan efter lite push från sin man.
– Det blir ju lite så när man sitter hemma i soffan. Hur svårt kan det vara tänker man, skrattar Johanna.
Ett formulär med frågor, bland annat om vad hon är rädd för och bra på, besvarades, och sedan skulle hon göra några fystester. Dessa filmades och skickades med ansökan.
– Men jag fick göra allt tre gånger, för de första två gångerna glömde min man sätta på kameran, skrattar Johanna.
Uttagen blev hon och svårt kanske det var. Men ingen utmaning var för läskig.
– Jag är inte så rädd av mig, varken för höjder eller vatten. Men skjutövningen var svår, jag har ingen erfarenhet av vapen. Och fysiskt var backintervallerna och löpbandet med full utrustning absolut tuffast. Att fira sig ner från en hög kran över vattnet var roligast, fortsätter hon.
Johanna är en riktig tävlingsmänniska som inte är så snabb men väldigt uthållig. Långa turer på skidor eller cykel, vandra eller springa långt är något hon alltid gillat. Hon har alltid haft högt driv, både fysiskt och psykiskt. Och det lönade sig, av de totalt 18 deltagarna var det endast Johanna och två till som klarade utmaningen.
– Jag är glad att jag fick chansen, det var jätteroligt att få vara med om det här. Att få göra något så extremt tillsammans med andra människor, utan yttre krav som att laga middag, hämta barn och städa. Och att inte ha en telefon. De tillfällen till vila vi fick satt man och tittade ut över vattnet bara, och det var jobbigt i början. Men det tog jag med mig, jag har blivit mycket bättre på att bara vara, att vara stilla, berättar Johanna.
Några större utmaningar framöver har hon inte.
– Tvärt om, jag motionerar för min egen skull. Jag behöver inte bevisa något utan gör det jag tycker är kul, avslutar Johanna.
