Text: KENNETH RÖBIÖRK Foto: PRIVAT
Kenneth Röbiörk växte upp på Skoghall och har tidigare berättat om sitt 50-tal. Nu har han skickat en annan sorts krönika till oss.
Tiger var hans namn, en kompakt, kraftfull Amstaff. Det är nu drygt ett år sedan han lämnade jordelivet för att uppsöka nya jaktmarker. Saknaden är stor men det är en stor tröst att han fick uppleva ett liv fyllt av kärlek under sina 17 år. För mig känns det ibland som om han fortfarande finns. Jag kan höra hans trippande steg mot golvet eller att han gnäller och vill nåt. Lagar jag mat så kan jag ibland tro att han snurrar runt mina ben så jag får akta hans tassar. I mina drömmar dyker han upp då och då och vi går våra vanliga promenader. Det händer ofta att jag pratar till honom. I min själ kommer han alltid att ha sin egen plats.
Ett liv har ju många skeden som vi har delat. Tiger hade en stor personlighet präglad av lojalitet, envishet, smarthet och stort självförtroende. Han var socialt mycket vänlig och var omtyckt av alla grannar i huset. Han visade också ofta ett stort mod.
Som de flesta amstaffar var han vänligt inställd till barn. Hans lekfullhet som varade högt upp i åldrarna och visades till exempel i våra dragkamper om ett ben, brottningar, kapplöpning och busighet. Han var en livskamrat som berikade livet och hade mycket att lära oss människor.
Jag har fortfarande kvar hans gamla flätade tvättkorg som han alltid sov i. Det var så där mysigt trångt som han gillade. Även när han var gammal hoppade han på ett spänstigt sätt ner i korgen.
Han fick leva ett långt och till största delen friskt liv. På slutet gillade han inte att gå i branta trappor. Då tittade han på mig med sina bruna vackra ögon och ville att jag skulle bära honom. Det kändes säkert skönt för honom att få ligga i min famn. Det kändes också skönt för mig att bära honom så nära mitt hjärta. Min saknad är stor.
//Kenneth
