Ett liv på Larbergs gård – Vi träffar Margaretha Schützer

Margaretha Schützer växte upp på Larbergs gård på Östra Hammarö. Och som vuxen flyttade hon tillbaka till föräldrahemmet. Och återigen, som pensionär, till en lägenhet på Lillängen.

– Med ålderns rätt är det praktiskt att bo som jag gör, men jag saknar att bo på landet, säger Margaretha.

Släktens rötter på Hammarö sträcker sig ända tillbaka till 1896 då bröderna Lars och Sven Johansson köpte Larbergs gård för 40 000 kronor. I samband med flytten tog de gårdsnamnet som efternamn. Då var David, Margarethas pappa, ett år. Margaretha såg dagens ljus en vårdag 1929.

– Ett av mina första minnen är jag sitter nedanför köksfönstret och matar hönor, berättar hon.

Familjen Larberg fick ytterligare tillökning några år senare när lillebror Lars kom till världen. Och trots åldersskillnaden fick den unge brodern ibland följa med Margaretha till lektionerna i Larbergs småskola.

– Mamma var lite sjuklig och behövde vila, han satt längst bak med block och kritor, men jag tror han lärde sig mycket ändå.

När Margaretha var tio år gick farfar Lars bort. Farmor bodde kvar på övervåningen. Faster Anna som bodde en stycke längre bort, vid Utteråsen, var gift med Wenzel Björkhagen, bland annat känd för att ha tagit fram idéer till takmålningarna i Sockenstugan. Mamma Elisabeth som var utbildad hushållslärare skötte det mesta av matlagningen. Maten kunde hållas kyld i Brygghuset (som också fungerade som bakar- och tvättstuga) genom spånisolerade isblock som sågats upp på vintern.

– På somrarna kom sommargäster och köpte isbitar, minns Margaretha.

– Det fanns många gårdar därikring; Tye, Lindesnäs, Hammar. Nedåt Rud bodde det mest religösa, där fick man gå i söndagsskola.

Efter Larbergs småskola följde studier på Hägensberg. Och senare, vid realskolan i Skoghall.

– Vi ungar från landet blev lite retade, vi hade aldrig varit i en gymnastiksal tidigare och de andra barnen sa att vi luktade koskit.

År 1947 flyttade Margaretha, 18 år fyllda, in till Karlstad för att arbeta som barnflicka. Tanken var att flytta till Uppsala och läsa på hemsysterskola. Men ödet ville annorlunda. Istället träffade hon Ingvar.

– Han jobbade som konditor på Hanna Larssons konditori. Vi bodde i en lägenhet på Herrhagen men där ville jag inte att ungarna skulle växa upp så då flyttade vi hem till pappa igen och Ingvar fick bli heltidsbonde. Jag tänker ibland på allt som han gav upp för min skull.

Vid sidan av lantbruket hände det att Ingvar målade tavlor, ett verk föreställande gården hänger i vardagsrummet hos Margaretha. Larbergs gård var på den tiden ett alljordbruk med spannmålsodling, kor samt grisar till husbehov.

– Jag var ofta med när grisarna slaktades, jag tyckte om dem både levande och efteråt.

Som mest var bestod ägorna av 200 tunnland och sträckte sig ända mot Kilanda gård.

– Kring jul fick vi order om att gå omkring i skogen för att skrämma bort de som ville stjäla granar.

Numera finns det en liten sjö intill gården, men tidigare fanns en invallning mot vattnet och där kunde man åka skridskor på vintern. Här skrinnade pappa David, Margareta och lillebror och sedermera också barnen Lars, Sven, Ulla och Sten.

I mitten av 1970-talet sålde Margaretha och Ingvar familjegården och flyttade sedermera till Långserud, som var Ingvars barndomstrakter. I slutet av 1990-talet drabbades familjen dubbelt: Ingvar gick bort. Margaretha fick en liten stroke. Och flytten gick tillbaka till Hammarö igen. Cirkeln var sluten. Idag är hon en synnerligen aktiv pensionär och kunde nyligen avsäga sig hemtjänsten vid den aktningsvärda åldern av 84 år.

Fotnot: I den ursprungliga texten nämndes att familjen bodde kvar på Larbergs gård fram till 1984, vilket inte stämmer. HammaröNytt tar på sig hela ansvaret för felet.