Från bod och binge till kyl

Text: ANNIKA Foto: TRULS MILLARD

Idag tar vi det som en självklarhet att vi ska ha kyl och frys hemma. Och visst ingår de i våra moderna kök. Annat var det förr då delar av sjöarnas vinteris skulle räcka för kallhållning av maten långt in på sommarhalvåret.

Förr i tiden fanns det gott om fiskare här på ön och för dessa var det viktigt att alltid ha tillgång till is. Den fisk som skulle säljas i den stora staden Karlstad var tvungen att hållas väl kyld för att inte bli förstörd under färden in. Med tanke att det för vissa fiskare kunde ta två dagar att ta sig in till staden där leverans av fisken kunde ske förstår man att isbodarna var viktiga.

Att såga is var ofta ett tungt jobb men berodde såklart också på isens tjocklek. Man började med att ritsa upp hur stora isblocken skulle vara med en isbill. Sen var det dags att hacka ett hål i isen där man började såga. När det var gjort var det dags att börja göra själva isblocken. Man använde då en speciell issåg och därefter lyftes blocken upp med hjälp av en issax. De lastades sedan på speciella isslädar för att kunna dras till närmaste isbod. Vissa slädar hade lyftanordningar på sig så blocken gick lätt att få upp på kälken. Dessa slädar kunde se ut på olika sätt och vara olika stora beroende på om man hade tillgång till häst eller inte.

Vid Skärgårdsmuseet har en del av medlemmarna byggt en fungerande isbod så som de kunde se ut förr. Isbod kallas hela byggnaden medan isbingen är platsen i isboden där isen lagrades. Ena väggen är gjord så att plankorna går att ta bort. Det var igenom denna sida som isblocken togs in. Dessa isblock var många gånger väldigt tunga. Olika hjälpmedel, som exempelvis block och talja, fanns för att kunna stapla blocken högt och för att lättare få in isen i isbingen. För att isen inte skulle smälta isolerade man isen med sågspån. Denna isolering lades runt och mellan blocken. Det gällde att göra detta noga så isen inte smälte för tidigt på året. Helst skulle den klara sig över sommaren. I boden vid Skärgårdsmuseet används flis istället för sågspån som fyller samma funktion.

För hammaröborna var det troligen enkelt att samla på sig is med sjön så nära inpå knuten. De som bodde i staden hade det lite svårare att ha egna isbodar. I stället kom iskarlarna med isleveranser. Det var främst till välbärgade hem, restauranger och hotell som hade speciella isskåp som isen levererades. Dessa isskåp lade grunden för utvecklingen av dagens kylskåp. Tänk så mycket enklare livet är för dagens människor.

Skärgårdsmuseet ligger väldigt vackert till och en sådan här vacker vårvinterdag måste det kännas härligt att vistas här.
Istället för sågspån har Skärgårdsmuseet fått flis från Kilenegården vilket fungerar precis lika bra.
Här ser vi in i isboden från den vägg som är nerplockad för att få in isen från ett lättare håll. I dörröppningen syns kärra med två stora isblock som tas in från andra hållet för att med handkraft kunna lyfta in blocken. Ett mycket tungt arbete. Som ni ser var isen tjock i år.
I taket ligger delar av en släde som användes för att köra isen från sjön. Denna är så stor så den drogs med all säkerhet av häst.
I det lilla förrummet finns bilder och lite förklarande bildtexter uppsatta för besökarna att läsa.
Mindre issläde parkerad utanför öppningen till isboden vid Skärgårdsmuseet.
Tjock is gör att arbetet blir tungt. Här används de tidsenliga verktygen.
Den här vårvinterdagen sken solen och det hjälpte nog till att göra det tunga jobbet lite lättare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.