Hårt och ensamt på Söökojan

Text: KRISTEL BRYNSKOG   Foto: CHRISTINE, PRIVAT

Kristel Brynskog, museipedagog på Hammarö skärgårdsmuseum, är nog den som vet mest om Vänerns fyrar och familjerna som levde på dessa ofta ensliga platser. Här delar hon med sig av lite av sin kunskap. Besök gärna Skärgårdsmuseets utställning om livet på fyrarna också.

År 1799 bildades ”Fonden för seglationens förbättrande å sjön Wenern” (som 100 år senare bytte namn till Vänerns seglationsstyrelse). Uppgiften var att göra sjömätningar, upprätta sjökort och anlägga olika typer av sjömärken. Så småningom byggdes också lots- och fyrväsendet ut.

En fyr anlades på den plats som ansågs bäst ur sjösäkerhetssynpunkt. Ofta betydde det platser som var ensligt belägna, och svårt utsatta för väder och vind.

En av de platser som på så vis fick bofasta invånare var Söökojan, öster om Hammarön. 1860 anlades den första fyren på ön, med uppgift att vägleda sjöfarten in mot hamnen i Karlstad.

Amalia, eller Mala som hon kallades, flyttade till Söökojan år 1900, tillsammans med sin man Anders-Petter Johansson, som fått anställning som fyrvaktare där. På den karga fyrholmen, med en och annan gräsplätt och några vindpinade tallar och alar och videsnår, levde de med sönerna Viktor och Holger.

Mala blev med åren lite krasslig och orkade inte med hushållet som förr. Några fiskarflickor från Hammarön kom som pigor ut till Söökojan, men de tröttnade snart på ensamheten, den ena efter den andra, och ville komma iland. Då vände sig Anders-Petter till arbetsförmedlingen. Men när de arbetssökande fick höra att fyren låg på en holme var intresset mycket svalt.

Mala blev allt skröpligare och det sista året hon levde var hon sängliggande. Men att hon skulle flytta till något vårdboende var inte att tänka på. Hon ville sluta sina dagar på Söökojan. År 1936, när sommaren var på väg att övergå i höst, somnade hon in i sin säng i fyrstugan. Insidan av en eka kläddes med granris  och där placerades kistan. Så lämnade Mala ändå till slut Söökojan, och fick sitt sista vilorum på kyrkogården på Hammarö. Fyra år efter hustruns död pensionerades Anders-Petter.

Nu är det många år sedan någon fyrvaktarfamilj bodde i stugan på Söökojan, eller på någon annan av Vänerns fyrplatser.

I början av 1900-talet arbetade och bodde som mest 57 fyrvaktare med sina familjer på någon av sjöns fyrar. En olje- eller fotogendriven fyr krävde ständig tillsyn. Idag är solpaneler med batteri-backup det vanligaste, och behovet av tillsyn och skötsel ett helt annat. Med utbyggd satellitnavigering har dessutom fyrarnas betydelse för sjösäkerheten minskat. Allt fler fyrar släcks idag ner. Men en gång i tiden var dessa platser viktiga kuggar i uppbyggandet av det moderna Sverige. När vi idag talar om infrastruktursatsningar tänker vi kanske främst på vägar, järnvägar, bredbands-utbyggnad och så vidare. Samma strategiska betydelse hade en gång utbyggnaden av fyrväsendet.

Söökojan är idag en i stort sett övergiven plats, bebodd av sjöfåglar. Även om en del av byggnaderna har dukat under för väder och dåligt underhåll, så står fortfarande bostadshuset med sitt påbyggda fyrtorn kvar. Sjöfartsverket, som idag äger de flesta fyrarna i Vänern, planerade för ett par år sedan att släcka fyren. Beslutet fick mycket kritik. Söökojan kommer att fortsätta lysa, men nu med ett fast vitt sken istället för den tidigare karaktären.

Hammarö kommun förhandlar med Sjöfartsverket om att överta byggnaderna. Den gamla fyrplatsen skulle då kunna bli ett spännande kulturhistoriskt besöksmål, och ge oss en pusselbit i berättelsen om utvecklingen av skärgårdskommunen Hammarö.

//Kristel

Härliga Kristel!