Text: ANNIKA Foto: HÅKAN, PRIVAT
De allra flesta av oss som håller på med någon form av idrott eller är med i en förening har troligtvis stött på Anna Bengtsson vid något tillfälle.
I den västliga värmlandsstaden Arvika föddes hon in i en familj med stort idrottsintresse, och friluftsintresset fick hon nog med sig från modersmjölken.
– På söndagarna träffades mammas och pappas gäng tillsammans med alla barnen. På vinterhalvåret blev det skid- eller skridskoåkning och på sommaren blev det långa promenader i naturen. Och det självklara fikat skulle ju vara med, berättar Anna.
Annas pappa var en hängiven orienterare medan hennes mamma var allmänt aktiv och höll i gång för jämnan. Intresset för idrotten i familjen var stort och det smittade även av sig på Anna. Hon började sin idrottsliga bana med gymnastik som senare kompletterades med orientering. När Anna började i årskurs fyra var basketen stor i Arvika. Då spelade man klassbasket, ungefär på samma sätt som man idag gör med klassfotbollen. Det blev en tredje aktivitet för Anna som inte ville välja bort någon av de andra två. I årskurs sex tog man ut ett stadslag med tolv utvalda spelare. Anna var inte en av de tolv men ville verkligen fortsätta med sporten. Därhemma gick en ledsen tjej som ville spela men inte fick. Då ville pappan göra en insats. Anna var dock bestämd med att han absolut inte fick lägga sig i, det var ju skämsigt, men pappan övertalade Anna till slut om att få göra ett försök.
– Han ringde helt sonika till tränaren och berättade att han hade en väldigt intresserad dotter som verkligen ville fortsätta spela basket. Jag kom med i laget, kanske hade någon tackat nej, jag vet inte, men lyckan var självklart stor, säger Anna.
Ett år senare var hon med i Edanes A-lag och ytterligare två lag med äldre tjejer i förening-en. När hon gick i åttan blev hon överplockad till Arvika Basket och i nian var hon med i A-lagstruppen. Det här laget rönte stora framgångar och Anna var med och tog bland annat ett SM-guld och ett SM-silver. Anna hade med andra ord gjort rätt val bland sina idrotter när hon valde basketen som förstaidrott. I basket görs mycket hopp, och det resulterade för Annas del i ett skadat knä.
– Jag fick ett så kallat hopparknä. En förslitningsskada i knäskålssenan, berättar Anna.
När det var dags att börja gymnasiet föll valet på den ekonomiska linjen. Egentligen ville hon gå fyraårig teknisk linje, men trodde inte hon skulle klara av de lite tuffare studierna tillsammans med sin satsning på basket. Sejouren blev dock kort, redan sex veckor efter starten valde hon att hoppa över till den tekniska linjen i stället då matten var för lätt för henne. En rolig utbildning men som gav Anna en insikt som hon inte räknat med.
– Jag insåg att jag skulle få tillbringa min arbetstid bakom ett ritbord och inte träffa så många människor, och det var inte vad jag ville, berättar Anna.
I stället fick hon tips av sin basketkompis Kicki Johansson att söka till Bosön i Stockholm och utbilda sig till idrottskonsulent. Så efter gymnasiet tog Anna Kicki på orden och flyttade till Stockholm hösten 1990.
– Två fantastiska år i mitt liv. Alla i klassen hade idrottsbakgrund, vi läste idrottsliga ämnen och bodde på internat. Och vi hade tillgång till alla anläggningar och naturen där ute. Jag kände verkligen att jag hamnat rätt, berättar Anna.
Annas knä blev dock sämre och hon kunde inte spela basket under ett år. Istället blev det operation och rehabträning. Under sin praktik på kansliet på Arvika Basket gick hon med gips, men fick hänga med till Barcelona när A-laget gick till final four och blev tvåa.
Första jobbet efter Bosön blev en tjänst som aktivitetsledare på STS språkresor med placering i engelska Torquay. En tjänst som innebar att vara både aktivitetsledare och språk-lärare.
– Jag hade väl inte så där jättestora engelskakunskaper men har ju jobbat med idrott och planerat aktiviteter genom åren. Eftersom vi jobbade i ett team med lärare och ledare gick det bra ändå, skrattar Anna.
Det skadade knät gav sig tillkänna under tiden. När Anna väl landade hemma i Sverige igen hade hennes mamma fixat en tid i Göteborg hos en expert på knäskador. Ännu en operation blev gjord och knäet började äntligen bli bättre. Efter sjukskrivning och ännu mer rehabträning ville Anna börja arbeta och tog kontakt med Friskvården i Värmland för att erbjuda sina tjänster. De kunde inte anställa någon men efter några turer fick hon en plats på Friskvårdscentralen i Arvika som ungdomspraktikant och extra motionsledare.
Arbetstillfällena i Arvika var få för det Anna ville syssla med så hon tog beslutet att flytta till Karlstad. Där fick hon först en tjänst som fritidsledare på Vårt Hus i Skattkärr, sen Berghaga fritidsgård i Vålberg och senare Lugnets fritidsgård på Gruvlyckan där hon var kvar i fyra år. Nu rullade det på och Anna byggde upp ett stort kontaktnät.
– Jag började samarbeta med andra fritidsgårdar och vi arrangerade bland annat basket- och inlinesturneringar och jag fick ett oerhört kontaktnät där. Jag vill att det ska hända saker. Kan man utveckla, kan man samverka, hur kan vi göra för att det ska bli bättre helt enkelt, säger Anna.
Att Anna är en person som tänker utanför den berömda boxen märks tydligt. Hon är idérik och lösningsfokuserad och det är tydligt att hon vill hålla många bollar i luften samtidigt.
– Det mesta går att lösa och få till bara man vill, säger Anna med ett leende.
Det ska hända saker runt Anna om hon ska vara nöjd med tillvaron. Lite rastlös är hon nog. När Värmlands Idrottsförbund tog kontakt med Anna och frågade om kunde tänka sig att vara ungdomsrepresentant på första Riks-idrottsforumet som skulle gå av stapeln i Norrköping tackade hon ja. Nu var hon tillbaka i idrottsrörelsen och kände att hon hamnat rätt. Hon fick en projektledartjänst som drev arbetslöshetsprojekt för unga och arbetade med sina kollegor fram ett framgångsrikt koncept. Annas nästa tjänstgöring blev på Värmlands Idrottsförbund som utbildare, och 50 % av tjänsten var att driva ett SIDA-projekt i Sankt Petersburg som handlade om att bryta arbetslösheten genom indrottsverksamhet i bostadsområden. Anna blev projektledare och fick pendla till stora landet i öster för att arbeta med detta på plats. Ett arbete som gav henne många erfarenheter.
2001 fick Anna en tjänst som utbildningskonsulent hos SISU idrottsutbildarna.
– En fantastiskt rolig tjänst där jag fick jobba med utbildning och utvecklingsfrågor inom idrottsföreningarna i Värmland samt fick privilegiet att möta alla ideella eldsjälar. Otaliga är de föreningslokaler i Värmland jag besökt, det skulle bli en hel bok om jag skulle berätta alla hitsorier. Här blev jag kvar ända fram till 2016, berättar Anna som då arbetade mycket med föreningarna på Hammarö.
Anna arbetade med många idrottsföreningar, men hon lyfter speciellt friidrotten och hockeyn. Inom friidrotten har hon haft både ideellt styrelseuppdrag i IF Göta och deltagit som funktionär på många av deras arrangemang.
– Föreningsutvecklingsarbeten med IF Göta och andra friidrottsföreningar i Värmland har alltid varit en energigivare, berättar Anna.
Årsskiftet 2008/09 klev hon in i ishockeyns värld som första tjej från SISU Idrottsutbildarna i Värmland. Färjestad BK var en av klubbarna där hon fick nästa utmaning.
– FBK var precis i gång med att starta upp jobbet med värdegrund och organisationsutveckling. Tillsammans med Sanny Lindström tog vi bland annat fram en föräldrautbildning som alla föräldrar till barn som tränade i FBK fick gå, berättar Anna.
Under den här tiden blev det mycket kvälls- och helgarbete för Anna. När jobbet inte längre gick att kombinera med familjelivet kände hon att det var dags att sikta mot nya mål. Just då sökte Hammarö kommun en fritidskonsulent och sen april 2016 har Anna jobbat med fritidsfrågor inom kommunen. Idag har hon sitt kontor på Hammarö Arena och hennes tjänst innebär att hon bland annat ska boka anläggningar, fördela tränings- och matchtider och fördela föreningsbidrag. Hon ansvarar för lov- och lägerverksamhet i kommunen och jobbar nära Fritidsbanken. Det var under sin planering av lägerverksamheten här på ön som hon hittade sin nya kärlek Magnus.
Anna hjälper även föreningarna att hitta stöd och bidrag från andra håll än kommunen. Hon har också startat upp Samsyn Hammarö tillsammans med berörda föreningar som innebär att barn upp till tolv år ska kunna träna och vara aktiva i olika sporter samtidigt.
Anna brinner för det ideella ledarskapet och det har visat sig både genom det egna engagemanget och på sitt jobb, oavsett vad hon jobbat med.
– De föreningar, styrelseuppdrag, ledaruppdrag, kioskverksamheter och allt annat som görs ideellt som gör att våra barn och unga kan idrotta uti-från sina förutsättningar, det är min passion. Att alla får vara med är grogrunden till varför man engagerar sig i en folkrörelse. Inte att lyckas eller att vinna. Kärnvärdet är att vara en del i ett sammanhang, och det blir ett mervärde på alla plan. Människor som är i utanförskap, till exempel nyanläda och äldre som slutat arbeta, hittar en plats inom idrottsrörelsen. Det är viktigt att komma ihåg, berättar Anna.
Samtidigt som hon gjort allt detta så har hon även hunnit med att skaffa familj. Hon har blivit sambo, fått sönerna Simon och Lukas, blivit ensamstående och nu sambo igen. Åren under barnens uppväxt har präglats av
ideella engagemang som ledare i olika former, i allt från barngymnastik och fotboll till hockey och innebandy. Och nu har hon precis genomgått sitt livs tuffaste match. Matchen när ens barn får cancer. När Anna berättar om den resan är inget öga torrt på redaktionen.
– Ett och ett halvt år där allt annat i livet fick sättas på paus, berättar Anna.
Lyckligtvis har allt gått bra och familjens liv börjar återgå till det normala. Och Anna, hon fortsätter sitt jobb som fritidskonsulent i kommunen. Men vem vet, kanske hittar hon någon ny utmaning runt hörnet som hon vill hoppa på. Att förvalta är inte Annas melodi.
