Egentligen är jag mer av en hundmänniska, även om jag aldrig varit riktigt nära att skaffa en så har hundar alltid känts mest rätt. Men när jag träffade min sambo fick jag istället två katter på köpet. Det ingick liksom i vårt relationship agreement. Gick inte att välja bort, var inte förhandlingsbart över huvudtaget. Det här är över sju år sen. Sen dess har jag tenderat att svänga i mitt hund- eller kattfavoriserande, till en hund- OCH kattmänniska. Sen dess har också en av ursprungskatterna försvunnit spårlöst, och en ny har tillkommit. Rolf Ohlson. Rolf ”den Jobbiga” Ohlson.
Vi fick Rolf ungefär samtidigt som vi fick vår dotter. De flesta småbarnsföräldrar vi känner förvarnade oss innan vi fick barn att vi inte skulle få sova. Inte alls. Och det var sant. Men det var inte på grund av barnet som vi inte fick sova. Det var på
grund av Rolf. Rolf har, vad man med människomått skulle kalla, en kombination av ADHD, OCD, pratsjuka och en touch av narkolepsi. Under de här snart tre åren med Rolf har jag märkt att de här tillstånden kan visa sig upp till fem gånger per timme, för att gå ner till normala ett par gånger per dag. Beroende på säsong. Jag har också märkt att det inte går att lära honom någonting. Absolut ingenting. Hur mycket jag än kört good cop/bad cop med honom. Saker jag har försökt att lära honom:
– Ta inte in döda fåglar i huset.
– Ta inte in levande fåglar i huset.
– Krafsa inte sönder vår nya ytterdörr.
– Skriv inte spydiga saker på Facebook.
– Ta inte in levande skogsmöss i sovrummet klockan två på natten och gör den andra katten hemma medveten om detta.
Nu kan man tro att jag inte tycker om honom. Men det gör jag. Ibland åtminstone. Det finns faktiskt fördelar hos honom också. Den största att det inte går att lära honom något. Han kör sitt. Bryr sig inte om andra. Och det är nog det som gjort att jag börjat gilla katter.
//Johannes
