Han kom hit som ung idealist i början av 1970-talet.
Och slutade som tjänsteman, förra året.
Jan-Olof Hesselstedts tid på bruket finns nu samlade i en bok.
Den nästan 500 sidor tjocka boken blev klar strax före jul. 230 exemplar är redan sålda och enligt författaren har projektet redan gått runt ekonomisk, arbetstiden oräknad.
– Min tjänst som informatör togs bort så jag fick sluta med tre års avtalspension. Med arbetsgivarens tillåtelse har jag kunnat använda delar av sådant jag skrivit under de tio år jag var informatör. Till min uppriktiga förvåning upptäckte jag att jag har varit riktigt duktig på att spara texter och bilder från tiden dessförinnan, när jag jobbade i den direkta produktionen. Och eftersom jag har en sambo som fortfarande yrkesarbetar kände jag att var lämpligt att ha något att göra under dagarna. Och därför skaffade jag mig det här kontoret, berättar Jan-Olof när vi träffas på tredje våningen i Folkets hus.
Valet av kontorslokal har en ytterligare förklaring. Men mer om det senare.
Född i Stockholm 1951 och uppväxt i Karlstad. Efter följde studier i filosofi och litteraturhistoria vid Göteborgs universitet. Och kontakt med politiken, närmare bestämt det som kom att bli Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna), vanligen förkortat KPML(r).
Åren 1972-1973 veks för militärtjänstgöring. Och strax därpå, anställning vid Skoghallsverken, till en början som hjälprullare på dåvarande PM1.
– Meningen var att vi i partiet skulle ”frälsa folket” och föra ut r-arnas politik på arbetsplatsen.
Missionen var inte helt friktionsfri.
– Många socialdemokrater och de äldre vänsterpartisterna tyckte till en början illa om oss.
Så småningom började Jan-Olof att arbeta fackligt i Pappers 36:an, bland annat tillsammans med Roger Karlsson som sedermera blev ordförande i den lokala fackklubben.
– I KPML(r) handlade det om att åstadkomma en socialistisk revolution och anordna vilda strejker. De politiska målen var orealistiska inom Pappers. Jag brukar säga att vi gick in för att förändra arbetarna men att arbetarna förändrade oss.
Jan-Olof har i boken valt att inte berätta om så mycket om den tiden. Desto mer fokus ligger på 1980-talet och framåt. Och framför allt på de som jobbade på bruket. Boken innehåller en mängd personporträtt och historiska nedslag. Några sidor handlar till exempel om Putte och Minus TV4-äventyr i ”På rymmen”. Det görs ett försök att kartlägga släkterna Lindén samt Holmén/Jansson. Ett uppslag behandlar Roger Karlssons begravning. Ett kapitel avhandlar samtliga platschefer, varav en särskilt kom att spela en stor roll i författarens yrkesliv.
– 1998 slutade jag som skiftingenjör på sulfitfabriken och blev informatör, det var lite uppseendeväckande. Det var tack vare Alf-Göran Bengtsson som hade modet att göra mig till tjänsteman.
– Jag hade skrivit en hel del om fabriken under åren bland annat i fackliga skrifter. Skillnaden var att jag inte längre kunde ta ut svängarna på samma sätt, det var frustrerande ibland. Det låg ju i mitt jobb att tala för arbetsgivaren. Men jag tror att jag bidrog till en kultur av öppenhet, allt behövde inte godkännas uppåt i alla led.
Nu när arbetet med boken är färdigt ska han påbörja en jubileumsskrift över Folkets hus som fyller 100 år 2016. Och kanske, bara kanske, blir det också en bok.
– Vi får se, det finns oerhört mycket bilder och dokument sparat här.
Boken går att beställa via författarens webbplats samt på Skoghalls bibliotek där det även finns några utlåningsexemplar.
