Kärleken till sig själv

Just nu som jag sitter och skriver närmar sig februari med en väldig fart. Februari är för mig en ganska överflödig månad som jag gärna skulle hoppa över. Rakt in i Mars där startskottet för våren bränner av som en liten fyrverkeripjäs som efterlämnar sig ljusare dagar, lite knoppar här och där och uppiggande fågelsång. Min födelsedag är dessutom i början av Mars, årets viktigaste dag. Vi kan bara konstatera här och nu att mars är en bra månad. Men innan Mars kommer som sagt Februari. Klimaxet i denna månad inträffar den fjortonde på alla hjärtans dag. En alldeles rosafluffig dag där par firar sin kärlek till varandra. Det är ett snuttigillande från början av februari och det kan liksom klamra sig fast ända till slutet av månaden. Förra året firade jag och mina kompisar, alla singlar, alla hjärtans dag med att se filmen ”How to be sinlge”. Mitt hittills bästa firande. Som ni kanske förstår är jag inte ett fan av konceptet alla hjärtans dag. I år ska det bli ändring på det. Jag planerar att storslaget firande. Med mig själv. Jag själv är trots allt den personen jag kommer bäst överens med och den personen jag tycker mest om. Jag tänker skämma bort mig själv med diverse gåvor, kanske lite champagne och faktum är att jag på självaste alla hjärtans dag åker till Stockholm, bor på hotell i fyra nätter samt ska se Lady Gaga (dom som känner mig vet om min besatthet) uppträda live i Globen. Ja ni ser ju, det kommer inte gå någon nöd på mig. Förens jag åker vilse i tunnelbanan och med lite tur får göra ett gästspel på kanal 5 i det faktiska programmet tunnelbanan, då kan jag eventuellt känna mig i en viss form av nöd. Skulle dock kunna vara ett smart karriärsdrag, all publicitet är ju bra publicitet sägs det.

Jag kan inte förstå att jag delar med mig av det jag nu kommer dela med mig av men jag försöker vara ganska ofiltrerad livet igenom, jag tror det är något man vinner på i det långa loppet. För inte alls länge sen stod jag och tänkte på att jag en dag kommer dö, kanske snart, kanske om väldigt många år. Man kan inte veta helt säkert. Ett par tårar rann ner för min kind, inte för att jag blev ledsen över att jag själv någon gång kommer dö, utan för att jag tänkte på vad ledsna alla i min omgivning skulle bli om jag dog. Har jag kanske satt mig själv på någon form av piedestal och lever i illusionen av att jag är underbar och älskad av alla? Kanske, men låt mig gärna sitta där och dingla med benen åtminstone februari ut.

/ David