Text: KENNETH RÖBJÖRK Foto: NICKLAS RÖR
Har man levt ett långt och innehållsrikt liv finns det mycket att se tillbaka på och fundera över. Det är precis det som Kenneth har gjort i sin gästkrönika.
När samhällets pensionssystem slår till innebär det för många människor att de tvingas sluta sin anställning. För de som slitit ont kommer det kanske som en befrielse, men för många känns det som man kommit in på stigen till ättestupan. Även om hälsan, sinnet, yrkeskompetensen och livsvis-domen är på topp så kommer det i Sverige ”älskade personnumret” att stämplas i pannan som ett bäst före-datum. Hur har ett land eller en kommun råd att förvalta sina tillgångar på detta sätt? Självklart skall inte några siffror avgöra om du behövs eller inte på arbetsmarknaden. De som vill njuta av sin pension skall göra detta, men de som ser det som meningsfullt att fortsätta arbeta borde ha den möjligheten.
Mina elever hade svårt att förstå att jag var tvingad att lämna dem vid ett visst åldersstreck. Det kändes som ett svek.
I början av femtiotalet gjorde jag det så kallade skolmognadsprovet vid folkskolan i Skoghall. Tiden går fort och utan att fatta var tiden tagit vägen befinner man sig vara pensionär. Jag är äldre, men det ungdomliga sinne-slaget finns kvar och jag gläds åt samvaron med barnbarn och dess lekfullhet och upptäckarglädje. Jag har inte stelnat till en vuxen, som Barbro Hörberg en gång sjöng om.
När livet passerar revy kan jag se att jag levt ett innehållsrikt liv. Jag har på olika sätt arbetat med människor som haft svårt att hitta rätt i tillvaron. Det har varit mycken sorg, tragik och förtvivlan, men också kärlek, hopp, humor och förtröstan. Ibland har det varit både spännande och farligt. Min tilltro till att människan i grunden är god står jag fast vid. Samspelet med den miljö vi växer upp i gör att det onda kan få fotfäste.
Att se tillbaka på livet när man blir äldre, kan för en del vara svårt. Det verkar som de misstag och missade möjligheter som man gjort, framstår tydligare än det goda man eventuellt lyckats med. Men det är väl det som är livet. Ingen är fullkomlig.
Per Albin Hanssons gamla folkhemsbygge som har varit i ständig utveckling har den senaste tiden fått sprickor i fasaden och vi ser en utveckling med ökad segregation och ökade ekonomiska klyftor. En tråkig utveckling som skadar drömmen om ett jämlikare samhälle. Hoppet får stå till den unga förbättringsgenerationen.
Efter att ha tillbringat den största delen av ungdomsåren på Skoghall och Hammarö har jag nu tittat på hur väl man i kommunen tar hand om de äldre. I marknadsföringen låter det bra, men jag blir betänksam då politikers ord inte alltid går hand i hand med verkligheten. Hur många nya ansikten måste jag möta i den kommunala hemtjänsten? Är matlådorna aptitliga? Hur är omsorgen till god hälsovård? Har kommunen råd till alla de olika boendeformer som kommer att behövas inom en snar framtid? Hur stor del tycker man anhöriga skall svara för? Dessa och många fler frågor kan vara oroande i den negativa ekonomiska utveckling som kommunen visat upp. Jag får avvakta och se om det skulle kännas tryggt att återvända till barndomens trakter.
Att ha levt livet i en av de tryggaste delarna av världen får man vara tacksam för. Krig och naturkatastrofer finns på annat håll. Det som bekymrat mig är att många vårdar sina ägodelar bättre än sina medmänniskor. Varför finns det så många som ägnar sig åt skvaller, förtal, lögner, avundsjuka och otrohet? För att inte tala om den osunda statusjakten och förljugenheten på sociala media. Med sorg i hjärtat har jag också under livets gång sett hur framgång och makt kan korrumpera personer. De har förlorat den goda kompassen Det är väl meningen att det skall vara kul att leva och man skall njuta av samvaron med andra! Livet är kort och människor borde vara mer rädda om varandra än för varandra. Är vi på väg mot en social nedisning?
Jag är lyckligt lottad som har barn som lever ett gott liv. De har bra jobb, härliga livskamrater och pigga barn. Det bästa är dock att de blivit så goda människor som bryr sig om andra. Det känns skönt för mig. Kanske har jag gjort något rätt som förälder?
Att få uppleva kärlek är det bästa livet kan ge. Det kan vara i en bra relation du lever i eller en kram från en gammal elev i ett möte på stan. För att inte tala om den glädje din hund kan visa när du öppnar dörren efter att ha varit ute en stund. Djur och natur är människans bäste vän och är läkande för en sårad själ.
Jag kallar mig en äldre gentleman för det känns som något pågående medan gammal man skulle kännas mer som något förbrukat. Hoppas jag får ha hälsan ännu i många år och kan se fram mot flera spännan-
de upplevelser.
Då bra skrivet pappa och jättefina bilder !
Så bra skrivet pappa och jättefina bilder !