Dokumentärfilmaren och journalisten Khazar Fatemi har rönt stora framgångar med Där mitt hjärta slår, en dokumentärfilm som handlar om hennes eget återbesök i Afghanistan. Torsdagen den 22 november besökte hon Hammarlunden och Mörmoskolan och diskuterade filmen och dagens läge för Afghanistan.
Khazar Fatemi föddes i Iran och levde under sina första år ständigt på flykt. Hennes föräldrar var medlemmar i en kommunistisk gerillarörelse som satte sig upp mot den Iranska regimen och de fanns båda på dödslistor i landet. När Khazar var omkring ett år gammal flydde familjen till Afghanistan och där växte hon upp. Familjen tvingades så småningom att fly vidare och 1990 landade de i Sverige. I dag är Khazar 29 år gammal och arbetar med utrikesfrågor för Aktuellt och Rapport. Hon har under det senaste året fått stor internationell uppmärksamhet för sin dokumentärfilm Där mitt hjärta slår, en film som skildrar hur hon kommer tillbaka till sitt gamla kvarter i Afghanistan.
– Jag kände inte igen mig i medias skildring av Afghanistan, berättar hon. Filmen hade två syften: att se om mitt gamla hem såg ut som jag minns det och att ge min bild av kriget.
När Khazar besökte Mörmoskolan hade eleverna fått se dokumentären. Hon bad dem berätta vilka delar av filmen de kom ihåg och de flesta nämnde en scen från en skola där små barn delade sin mat med Khazar och hennes team.
– Det är så jag minns Afghanistan från när vi kom dit, gästvänligheten svarade hon. Det här är människor som har gått igenom krig efter krig och till och med småbarn delar med sig av den lilla mat de har.
Under arbetet besökte Khazar familjens gamla lägenhet, men det kunde inte visas i filmen. Hon ritade istället upp lägenheten och berättade att familjen hade det ganska gott ställt, de hade både rinnande vatten och teve och barbapappa var det första tecknade barnprogram Khazar såg som liten.
– Man filmar inte hemma hos folk och särskilt inte om det finns kvinnor där, därför kunde vi inta ha det i filmen, förklarade hon. Hon sa också att besöket hade berört henne djupt.
– På platsen i sovrummet där jag brukade sova satt tre kvinnor i heltäckande burka hopkurade på golvet. Jag orkade inte vara kvar, jag sprang ut därifrån, jag var så ledsen och arg. Vi var utlänningar och antagligen hade de blivit tillsagda att hålla sig undan tills vi hade gått.
Just kvinnornas situation i Afghanistan födde engagerade diskussioner och frågor hos skolungdomarna och Khazar berättade att svält hos små barn ofta är kopplat till mammornas situation.
– Det är inte helt ovanligt att man ger barnen heroin för att de inta ska känna hunger, sa hon. Det är inte i första hand bristen på mat som är problemet, det är att mammorna får för många barn för tätt och näringen räcker inte till. Det här beror på okunskap. I Afghanistan är det bara kvinnor som får kommunicera med andra kvinnor och kunskapen finns på sjukhusen och där jobbar det bara män.
Hon berättade också att på flera håll har mödra- och barndödligheten i samband med förlossningar minskat enormt efter att sjukhusen rustats upp, men det finns andra problem.
– Om man behöver föda efter solens nedgång så väljer de flesta att föda hem, det är för farligt att åka till sjukhus.
Khazar är dansare och har tävlat på elitnivå, något som hade varit helt omöjligt om familjen hade stannat i Afghanistan.
– Kvinnor får inte dansa, då ses de som horor, berättar hon. Det finns istället det som kallas för dansande pojkar, det blir ofta en slags prostitution av det. Sedan får man gifta bort nioåringar, det ser jag också som prostitution.
Hon berättar att det finns många funktionshindrade människor och att det inte sällan beror på att man gifter sig inom familjen.
– Det är inte ovanligt att man är gift med sina kusiner, ofta beror det på att man vill behålla mark inom familjen. En stor anledning till att jag och min familj flydde var att vi var emot det här. Mina föräldrar ville att alla skulle få utbildning och att religion inte skulle var nödvändig.
Mörmoeleverna frågade om människor i Afghanistan ville ha en större frihet. Khazar menar att det till stor del är en generationsfråga samt att kontakten med västerländska inte har varit den allra bästa.
– Kvinnor och den unga generationen vill ha förändring, men det går inte så länge det är den äldre generationen som styr, sa hon. Men deras första möte med omvärlden är inte folk som ni, det är beväpnade trupper. Många gånger är det amerikanska trupper som inte kan sederna och trampar på de här känsliga normerna.
Men hon tror på en framtid för landet och hon hoppas på stöd från omvärlden.
– Det finns hopp, jag tror på Afghanistan. Om man kan ge dem en chans till utbildning och att bygga något för sig själva så kan landet skapa något positivt.
Hon menar dock att det behövs beskydd.
– Det behövs utbildad militär och polis i landet, men just nu kan man inte ta bort de trupper som finns, då rasar allt igen.
