Sommaren är här, och det är kul på fler sätt än ett. Det jag främst tänker på är Vänerlivet. Min sambo och jag är hyfsat nyinflyttade i kommunen, fjärde sommaren nu för att vara exakt. Och är det något vi har fastnat för här ute så är det närheten till vatten.
Vi har besökt de flesta badställen och vattenlinjerna i kommunen som är värda att nämna, men vi har hela tiden känt att det finns mer att utforska. Lösningen blev båt. Möjligheterna att hitta egna klippor och badställen i skärgården lockade otroligt mycket. Förutom många nya badalternativ kommer det också många nya upplevelser för en familj som inte kört speciellt mycket båt tidigare i livet. När det kommer till mina egna erfarenheter hämtas de mestadels från föräldrarnas motorstarka 10-hästare som oftare tömdes på vatten snarare än att den klöv vågorna. Min sambos körkunskaper ska vi inte ens prata om. Förra året tog vi oss därför an en sex meters bowrider, öppen rakt igenom och med 150 gamla hästar. Den gör i bästa fall 35 knop, i medvind, liggandes bakom någon annans svallvågor. Men, det var en dag på sjön i augusti förra året.
Jag började på vårt första stopp på en ö vid Segersta med att sparka foten i en sten, vilket resulterade i en lös skinnflik och en ganska kraftigt blödande stortå. I takt med att jag försökte parera blödandet hörde min sambo att båten låg och gnagde på klipporna som vi stannade vid, så vi bestämde oss för att leta efter en ny klippa. Jag hoppade i båten och körde vidare när jag såg att den gråa heltäckningsmattan fått nya inslag i form av ett rödprickigt blodstänk. Kul. Men några soltimmar och ett eltejpsplåster senare hade blödningen stannat av, och vi valde att än en gång åka vidare. Hann precis att kasta loss och lägga i backen när båten fick soppatorsk. Sakta, sakta gled vi mot grannbåten. Trots en övertrött bebis och en luftpaddlande sambo lyckades jag ändå hinna få i lite bensin innan vi stötte emot grannbåtens motor. Det här var en ganska vanlig söndag, och bara en av våra alla nya upplevelser det året. Jag hoppas att det här året bjuder på minst lika många.
Det jag hoppas ännu mer på är att kommunen fortsätter att exploatera och detaljplanera ut mot vattnet. Jag ser både Mariestad och Askersund framför mig, där finns hamnområden man borde ta efter mera, speciellt vad gäller butik- och restaurangutbud. Men lite är på gång nu, det blir fler höghus i Lillängshamnen, nya parker och bryggor vid strandkanten, iordningställande av hyreshus och vägen ner mot Lillängen. Lägg till Möruddens restaurang som snart är uppe på benen igen. Korsar fingrarna för att utvecklingen fortsätter, då kanske vi på allvar kan börja kalla oss för en skärgårdskommun, kanske till och med Skärgårdskommunen nr 1.
Johannes Persson, juni 2016
