Text och foto: KRISTINA
Hammarö jaktvårdsklubb är en av kommunens äldsta föreningar. Den grundades redan 1925 och har i dagsläget cirka 95 medlemmar.
En regntung lördag fick jag nöjet att träffa ordförande Anders Persson och medlemmarna Anders och Linnéa Persson. Kaminen i jaktstugan sprakade mysigt och jag möts av ett par glada Basset Fauve de Bretagne. Den ena lite gladare och med vassare tänder än den andra. Rykande kaffe hälldes snabbt upp och de svarade glatt på mina frågor. Jag börjar med att reda ut det här med älgjakten.
– Varje jägare rapporterar sina älgobservationer och jaktlaget gör spillningsinventering, och utifrån detta gör älgskötselområdet simuleringar för att se hur stammen utvecklar sig. Och så tittar man även på antalet viltolyckor. Utifrån detta har vi blivit tilldelade tio älgar, fem kalvar och fem vuxna i år. Och även om vi har en tilldelning så händer det att vi avblåser jakten om vi inte tycker att vi kan ta ut så många, till exempel om det skett många trafikolyckor med älg senaste tiden. De senaste två åren har vi faktiskt gjort just det, berättar Anders Persson, ordförande i klubben.
Men det är inte bara för att jägarna ska få kött som älgjakten genomförs. Det handlar även om att minska betesskador som försämrar kvaliteten och minskar tillväxten i skogen och för att öka tryggheten för trafikanter. Det är inga problem för oss icke-jägare att röra oss i skog och mark under älgjakten.
– Vi är utbildade och tränade i hur det här ska gå till. Vi jagar älg under en vecka under året, och just de dagarna kanske man kan undvika att gå ut och plocka svamp utan hålla sig på de leder som finns. Inte på grund av säkerhet utan för att visa hänsyn för det vi utövar. Likväl som att vi inte stör personer när vi är ute och jagar, berättar Anders som betonar att man absolut inte behöver vara orolig.
Linnéa Persson tog sin jägarexamen 2012, mycket tack vare att hennes make jagade.
– Men jag var inte aktiv de första åren, vi hade ju småbarn då. Det är de senaste åren jag har jagat. Jag har inte fått skjuta någon älg än men däremot rådjur, det är spännande, berättar Linnéa.
Även om man inte är medlem så kan man få följa med och sitta bredvid under älgjakten.
– Det är nog så de allra flesta har börjat. Jag var med mina morbröder när jag var runt tio år. Vi satt på pass och vi eldade, grillade korv och övernattade, berättar Anders med en nostalgisk blick.
Föreningen har en jaktstuga som tidigare tjänstgjorde på gamla flygfältet, men fick byta karriär 1971 när den flyttades till Hammarö. Och den allra första älgen fälldes först 1940.
– Det fanns nog inte så mycket älg då. När man ändrade skogsbruket och började avverka stora hyggen däremot, då ökade älgstammen. På 80-talet fanns det extremt mycket älg, berättar ordförande Anders Persson.
En slaktbod och fyra skjutbanor hör till föreningen som håller till i Tvärhult. På skjutbanorna övar medlemmarna skytte, och de kan välja mellan viltmål 80 meter och en korthålsbana om 50 meter. De kan även öva lerduveskytte, i form av skeet och trap. Sex medlemmar har tillsammans tagit hem elva guldmedaljer i SM utöver alla lagmedaljer i sportskytte. Den förste SM-medaljören hette Åke Bohman, han deltog även i OS 1952 i Helsingfors.
Vi avslutar vår intervju med att jag får prova på att skjuta lerduvor. Att jag träffade mina tre första kanske var nybörjartur, men jag fick mycket beröm och gick sedan med ett småleende hela eftermiddagen.
