Med fötterna djupt ner i jorden – vi träffar Lars-Erik Larsson

Text: ANNIKA  Foto: HÅKAN

Nästan framme vid Kilenegården till vänster i kanten av skogen ligger Kilanda gård. Här bor Lars-Erik Larsson med sin fru Marita, och han är en av de få bönder som fortfarande är verksam här på Hammarö.

Kilanda gård ägs av Hammarö hembygdsförening men har arrenderats av familjen Larsson i flera decennier. Lars-Erik är född på gården som äldst i en syskonskara av tre. Då bodde familjen i det hus som ligger på höger sida av gårdstunet, nu gömd bakom höga träd och buskage. 

Oskar Mellkvist är den person som satt djupa avtryck i hur marken här på Hammarö ägs idag. Oskar bodde och ägde marken på Sätter och gårdarna på Kilanda. Han var lite av en storpamp med bra ekonomi och ägde mycket mark här på ön. 

– Det var till Oskar folk gick om de behövde låna pengar, köpa kor eller behövde hjälp med något på gårdarna. Han var en väldigt snäll person, berättar Lars-Erik.

   När Oskar blev sjuk, han fick visst elefantsjukan, donerade han marken på Sätter till Landstinget och gårdarna på Kilanda med tillhörande mark donerade han till Hammarö hembygdsförening. Det är mycket mark som tillhör Kilanda gård, till exempel där Kilenegården ligger, vilket kommunen nu arrenderar av hembygdsföreningen.

Lars-eriks farfar bodde på Sätter i närheten av Oskar och fick på så sätt möjligheten att arrendera Kilanda gård. Farfar flyttade in i det hus som Lars-Erik bor i idag, medan Lars-Eriks föräldrar flyttade in i det hus som nu används av Hammarö Folkdanslag. Här skötte farfar och pappa Karl-Erik jordbruket tillsammans, och på den tiden fanns här både odlad mark med
diverse olika sädesslag, mjölkkor och senare även köttdjur. På den tiden arbetade Lars-Erik åt Hammarö Renhållning och körde sopor, vilket han gjorde i hela 21 år.

– Det var ett jobb jag verkligen trivdes med och arbetsgivaren var helt fantastisk, berättar Lars-Erik.

   Som den bondpôjk Lars-Erik är var han ofta hemma hos för-äldrarna och hjälpte till med skötseln av gården. Främst då med vår- och höstbruket, så under vissa perioder blev det långa arbetsdagar för honom.

– På den tiden var det självklart att barnen skulle hjälpa till hemma på gårdarna med allehanda sysslor, även när de flyttat hemifrån. Så det var självklart för mig, även fast jag hade annat arbete, berättar Lars-Erik.

Så fann han kärleken och flyttade till Hallersrud där familjen bodde några år och döttrarna Anna och Lisa föddes. Det blev ett bostadsbyte till när de köpte huset närmast Kilanda gård och familjen kom närmare Lars-Erik barndomshem. När fadern sedemera dog flyttade Lars-Erik med familj hem till Kilanda gård igen och han blev månskensbonde. Först hade de mjölkkor som sedan byttes mot köttdjur.

– All mjölkning av korna skedde för hand och det var ett slitigt och tidskrävande arbete, berättar Lars-Erik.

   I stället för att ha passning året runt med mjölkkorna så ersattes de mot en annan djuruppsättning som köptes in på våren för att sedan skickas iväg till slakt innan vintern kom. Arbetet med djuren blev på det sättet inte lika arbetsamt och tidskrävande. Men så kom EU in i bilden och med det ett helt annat sätt att arbeta.

– Man skulle ju fylla i papper för precis allt och rapportera in till Jordbruksverket. Det blev lite för mycket pappersarbete istället för att vara ute och jobba med det som egentligen var det primära på gården, berättar Lars-Erik.

den här administrativa delen gjorde att Lars-Erik tröttnade på att ha djur på gården. Han köpte visserligen in två djur av rasen Highland cattle, en tjur och en ko, som blev en stor succé, om inte för honom själv som för alla som skulle till Kilenegården.

– Jag lät djuren gå i hagarna på andra sidan asfaltsvägen härifrån sett, och det var så många som stannade och tog kort på dessa så jag vet inte vad. Framförallt när deras kalv hade fötts. De här boskapen såldes sedan vidare till Rabbaldshede och försäljningen gjorde ett bra tillskott till kassan så nog blev det succé för mig också, säger Lars-Erik med ett skratt.

Pappersarbete är som sagt inte något som Lars-Erik vill hålla på med. Något som han däremot passar ihop med är maskiner. Av alla de slag.

– Ja, det är så mycket bättre med en nyckel som man vrider om och så börjar det låta och så drar man bara iväg, skrattar Lars-Erik.

   Efterson Lars-Erik inte gillar pappersarbete är det tur att det finns hjälp att ta till. Förutom en person som sköter redovisningen så ställer dottern Lisa upp och hjälper sin far med mycket. 

– Ja, hon håller ordning på allt åt mig. Sätter in i pärmar och ser till att jag betalar mina räkningar i tid och så, säger pappa Lars-Erik stolt. 

Verksamheten på gården ser idag helt annorlunda ut än vad den gjorde när Lars-Erik tog över. I dag är gården helt inriktad mot hästnäringen. Korna är utbytta mot hästar och det finns inackorderingshästar av alla de slag på gården. Några av dessa går på lösdrift och har stora hagar och tillgång till en ligghall som skydd om det skulle bli oväder. På markerna runt huset och stallarna sår man gräs för att kunna ha hästar på bete där. Just nu arrenderar Lars-Erik cirka 50 hektar från kommunen, 16 hektar vid Hammars Udde som tillhör hembygdsföreningen, 14 hektar vid Hammarö Utbildningscenter och så Kilandas egna 17 hektar mark. Det blir en del att ta hand om. På de marker som han inte har precis runt gården odlar han sånt som sedan blir till foder åt hästar, både de på gården och en del som säljs till andra stallar.

– Själva hästdelen har jag överlåtit till Lisa som sköter om dessa sysslor på allra bästa sätt, berättar Lars-Erik.

Vi blickar ut över fälten utanför fönstren där hästarna betar lugnt och fridfullt i sina hagar. Några hagar har gjorts i ordning och väntar på att sommarens beteshästar ska komma. Alla med frodigt grönt gräs i. Några rådjur går och betar och längst bort i en av hagarna syns en flock med gäss.

Den där dagen när jag ringde upp Lars-Erik för att fråga om vi fick komma för att göra en intervju med honom fick jag till svar:

– Det finns väl ingen som vill läsa om en gammal gubbe heller.

Men vi tror det finns det. Lars-Erik är känd av många här på Hammarö och många är det som sett honom åka omkring i någon av sina traktorer. Och för allt hästfolk i trakten är han oumbärlig. Han tömmer dyngcontainrar, levererar mat till hästarna, betesputsar hagar och ser till att hålla landskapet öppet till gagn för oss alla. 

Idag är gubben Lars-Erik lite vingklippt. Vintern för två år sedan halkade han så illa på en isfläck utanför huset att han bröt lårbenet och fick en svår fraktur. Den skadan gjorde att han idag har ett ben som är två centimeter kortare än det andra vilket gör att han haltar en del.

– Jag är inte bra efter den här skadan än. Värken i höfterna och benet är inte rolig alls, säger Lars-Erik.

Även om han går lite sämre så är det inget fel på humöret. Han är snabb i repliken och ögonen är fulla i bus. Ögon som får en extra lyster när han pratar om sin familj. Idag är han omgift med Marita sedan många år till-baka och hon hade fyra barn med sig in i familjen. Lägg till Lars-Eriks egna döttrar, mågar och barnbarn så förstår man att han har fullt upp. Och det där med att han går lite illa märks inte alls när han svingar sig upp och ner i traktorn. Och den är inte liten. Kanske är det så att när Lars-Erik får vrida om nyckeln och det börjar låta en del och det bara är att åka iväg att det är då, precis då, som Lars är som allra lyckligast.