Text: ANNIKA Foto och illustration: PRIVAT
Malin hittade tidigt sin passion i seriernas värld. Som barn lärde hon sig läsa med hjälp av Bamse, och sedan dess har bild och berättande varit hennes starkaste uttrycksform. Men vägen till att bli serietecknare var inte självklar. Genom en tuff uppväxt och en ständig längtan efter kreativ frihet har hon kämpat sig fram – och idag är hon en prisbelönt konstnär som både roar och berör sina läsare.
Ibland bara ramlar man över intressanta personer när man minst anar det. Så var det i fallet med Malin Biller. Jag fick nys om henne när jag läste i en av de lokala tidningarna att hon fått motta ett ärofyllt stipendium.
Vi tar det från början och backar till tiden när Malin föddes. Hon slog upp sina blå i slutet av sjuttiotalet. Då bodde familjen i Helsingborg. Lagom till att hon skulle börja första klass flyttade familjen upp till Värmland där de bosatte sig på Hammarö. Hon hamnade på Hammarlunden där hon gick alla sina grund-skoleår. När hon kom till Hammarö förstod hon, trots att hon var så liten, att hon behövde bli av med sin skånska dialekt redan innan hon skulle börja skolan. Ni vet hur det är – djungelns lag träder in tidigt i livet.
– Jag har nog ett bra språköra och sen fick jag mycket hjälp av en grannflicka. Så på bara några veckor hade jag fått bort min skånska. Nu blev jag ju retad i skolan ändå, men det berodde i alla fall inte på dialekten, berättar Malin.
Att hon har lätt för språk visades tidigt. Serietidningar som exempelvis Bamse var något hon gillade skarpt och läste mycket. Det var också med dessa tidningar hon lärde sig att läsa redan innan hon började skolan.
Malin har alltid gått sin egen väg, både i sitt sätt att vara och i sin klädstil. Att följa klädmodet som sina klasskamrater var aldrig aktuellt för henne.
– Jag köpte en tröja som var på modet en gång, men jag kände mig bara utklädd, det var inte jag, berättar Malin, som efter det fortsatte med sin högst personliga klädstil.
Kanske var det just hennes självständighet som gjorde uppväxten på Hammarö tuff. Hon utsattes för mobbning i skolan, föräldrarnas skilde sig och fadern flyttade till Munkedal med sin nya partner. Själv åkte Malin ner så ofta hon kunde på helgerna. Tur då att hon hade ett så genuint intresse för att teckna. Det fick nog henne att lägga tankarna på annat än de tuffa stunderna i skolan. Och tecknandet har hon hållit på med länge.
– Det finns ett foto på mig när jag sitter på pottan med napp i munnen och med ritblock och penna i famnen, berättar Malin med ett skratt.
Gymnasievalet blev den estetiska linjen på Sundsta Älvkullegymnasiet. Teckna hade hon ju alltid gjort men nu kom även skrivandet in. Serier hade hon alltid gillat och det intresset bar hon med sig. Slår man ihop skrivande och tecknande så kan det bli en serie. Men det tog ett tag innan hon förstod att hon skulle bli serietecknare.
– Jag tyckte att det jag gjorde inte liknande någon annans verk. Men lärarna och mina klasskompisar tyckte att mycket av det jag gjorde var bra och roligt, berättar Malin.
Innan hon kom ut på arbetsmarknaden på riktigt var hon bland annat i England som au pair en period och jobbade på ett hotell i Malmö. Men det där var ju inte hon. Det var ju kreativt skapande hon ville hålla på med. Resultatet blev att hon sökte och kom in på en folkhögskola i Trelleborg med konstnärlig inriktning.
– Den tiden var riktigt rolig och jag fick många nya vänner. En av tjejerna i skolan bodde i Malmö och då jag tyckte livet i Malmö var så roligt blev det att jag flyttade in hos henne ett tag. Kompisen flyttade senare ut och jag fick ta över lägenheten själv, berättar Malin.
I Malmö låg också Serieskolan, som Malin sökte till efter ett tips från sin mamma. Hon kom in, läste ett år och kände att hon äntligen hittat rätt i tillvaron. Det var som serietecknare hon skulle arbeta. Den ettåriga utbildningen förlängde hon sedan med ett projektår. Det löpte på bra och under den här tiden fick hon sina första seriealster publicerade.
– Tidningen Knasen hade en bilaga kallad De nya svenska serierna. Jag hade gjort en parodiserie om sommartorpet med Ernst Kirchsteiger som de publicerade, skrattar Malin.
Idag är det svårt att försörja sig som serietecknare, något både Malin och hennes kollegor i branschen vittnar om. AI har tagit över mycket, både när det gäller bild och text. Tur då att Malin har flera strängar på sin lyra. Hon är serietecknare, illustratör, författare, redaktör, översättare och undervisar även i serieteckning. Men först och främst vill hon kalla sig för serietecknare.
Som redaktör på bokförlaget Tukan ansvarar hon för böckerna om hunden Bluey.
– BBC har copyright på Bluey och allt som rör honom. Som redaktör får jag se till att böckerna blir så lika förlagan som det bara går, berättar Malin.
Malmö lämnade hon så småningom för Oxelösund där hon och hennes dåvarande man mellanlandade innan flytten gick till Göteborg.
Kopplingen till Värmland har hon kvar genom att hon sitter i styrelsen för Gustaf Fröding-sällskapet. Fröding har hon alltid haft ett gott öga till. Redan som ung tonåring läste hon om Skalden Wennerbom, Landsvägsmaja och de andra figurerna ur Gustaf Frödings diktsamlingar. Tänk då hur det måste kännas när hon förra året fick Karlstad kommuns kulturstipendium till Gustaf Frödings minne. Ur nomineringen kan läsas ”…för sina galna och självutlämnande humorserier som både roat och berört hennes läsare. För sitt nyskapande sätt att serietolka Gustaf Frödings dikter i Gustaf Frödingsällskapets årsbok 2014 ”I varje droppe är en Ädelsten” och för att hon, i årsboken 2021 ”Er vän Gustaf Fröding”, gett ett kvinnligt perspektiv på Frödings diktning”.
Stipendiet fick hon dela med konstnären Thomas Christenson men de fick ändå in en liten sudd med pengar på sina konton.
– Jag trodde aldrig att jag skulle få det här stipendiet. Jag har själv sökt det några gånger men alltid fått nej. Det här är en stor, stor ära för mig, som dessutom älskar Gustaf Fröding, säger Malin.
Som serietecknare jobbar hon med olika genrer, allt från komiska serier till mörka självbiografier. Hon har bland annat gjort en serietolkning av Birger Sjöbergs populära bok Kvartetten som sprängdes från 1924 i två delar. Ett mastodontjobb. Hon tar ofta upp självupplevda saker och sätter en extra knorr på situationen.
– Jag tycker om att lyfta orättvisor och tillkortakommanden både hos mig själv som hos andra. Det är bra att vi har yttrandefrihet här i landet, men med det kommer det också ett ansvar. Jag ser ingen vits med att kränka och förnedra andra bara för att man får det. Men det är svårt. Det är så många som blir kränkta för så konstiga saker nu för tiden, säger Malin.
Hon fyller sina dagar med att teckna och skriva. De dagar då hon inte hinner skapa kan ofta kännas meningslösa. Utan sitt tecknande skulle hon nog känna sig allt annat än hel. Hennes tecknande har resulterat i flera böcker. Dels de hon har ritat och skrivit själv, men även genom illustrationer till andras böcker.
Just nu håller hon på med en bok om sina älskade morföräldrar. De bodde i Halmstad och där var Malins fristad, en trygg och kärleksfull plats. Där slapp hon mobbningen och andra tråkigheter. Idag har båda tagit stegen över regnbågsbron. Boken skildrar deras tid i livet från helt friska till tiden då båda drabbades av demens. Malin be-rättar om vilka effekter demensen får både för den drabbade och de
anhöriga. Allt i serieform. Den här boken tar tid att göra. Många gånger orkar hon bara göra en sida sen blir minnena för övermäktiga och hon behöver pausa.
Pausa och ladda batterierna gör hon bland annat genom att gå på loppmarknader och leta fynd. Eller vara ute i naturen och plocka svamp och bär. Sen har hon ju berget på Hisingen dit hon går och bara tittar ut varje dag hon är hemma. Ett härligt sätt att fylla på sin energi. Och kanske är det då hon kommer på stoff till sin nästa seriestrip.
