Minnen från Mörmoviken |

Bostäderna är sedan länge borta. Men spåren finns kvar.

HammaröNytt bad Marita, Finn och Ulf dela med sig av sina minnen från Mörmoviken.

Mellan åren 1970-1971 lät Uddeholmsbolaget ställa upp flyttbara bostäder mellan nuvarande Mörmogärdet och Industrileden, för att råda bot på den skriande bostadsbristen på Hammarö. Lösningen var tänkt att vara provisorisk, men först tio år senare avvecklades området.

För tre år sedan lade Ulf Zetterlund ut några av hans egna bilder från den tiden i Facebookgruppen ”Äldre fotografier i Skoghall och Hammarö”. Och än idag tillkommer nya inlägg.

– Det har varit ett otroligt intresse, konstaterar Ulf som bodde på området fram till 1975.

– Vi bodde på Vidön innan, där hade vi till exempel inget varmvatten så det var lyx att få komma hit, minns han.

Marita Alberthsson har en liknande erfarenhet när hon som nioåring flyttade till Mörmoviken tillsammans med sin familj år 1970.

– Jag är uppväxt på Kolonivägen, på vintern var man tvungen att elda i kaminen det första man gjorde på morgonen. Och tvättade fick man göra i den gemensamma tvättstuga. Här fanns det direktverkande el och tvättmaskin.

”Alternativhusen” så de kom att kallas, var cirka 75 kvadratmeter stora och bestod av fyra rum och kök samt ett tillhörande uthus. Finn och Gerd Jessen flyttade hit från en liten lägenhet på Dingelsundsvägen år 1970.

– Husen kom i tre sektioner och monterades samman på plats. Alla vatten- och avloppsrör och elledningar hade grävts ned i backen i förväg, minns Finn.

Med tiden kom också husen att luta betänkligt.

-Det är ju blålera så husen ställdes på järnvägsräls från den gamla bruksjärnvägen. Det var också många som tog gamla slipers för att bygga altaner, berättar Marita.

Många passade också på att nyttja trädgårdarna.

– När vi först grävde upp jorden hittade vi mängder av ståltråd som hade används att binda samman stockarna vid den gamla vedgården. Det växte något så otroligt bra där. Vi odlade bland annat morötter och vi åt så vi nästan storknade, minns Gerd och Finn.

Området kom att kallas ”Biafra” på grund av att Sverige tidigare hade hjälpt behövande i det lilla landet i Afrika med liknande, tillfälliga bostäder. De eventuellt negativa omdömena kring området kom främst från de som inte bodde där.

– Gärdet nedanför brukade svämma över och vintern frös det till is och vi kunde åka skridskor. Det spelar ingen roll vem man pratar med, alla minns hur fint det var och hur bra man trivdes i Mörmoviken. menar Marita.

Området rönte också nationell uppmärksamhet.

– Det var en journalist och fotograf från Dagens Nyheter här. Samma dag blev två som bodde på området osams, och den ene körde över foten på den andre med bil, så det blev självfallet det de skrev mest om, minns Finn och skrattar gott åt minnet.

Mot slutet av 1970-talet togs beslutet att avveckla Mörmoviken. Vissa av de boende köpte sig hus på det då nybyggda bostadsområdet Hammar, däribland Gerd och Finn.

-Det var bara att pricka för på en karta var man ville bo. Uddeholmsbolaget stod för kontantinsatsen som de betalade av förutsatt att man jobbade kvar, så pass stor var bristen på arbetskraft, berättar Finn.

Andra erbjöds lägenheter i hus som Uddeholmsbolaget ägde i Edsviken.

-På den tiden bodde det fortfarande mest ingenjörer i Edsviken, det var inte populärt hos alla att vi flyttade dit, berättar Marita.

Husen i Mörmoviken såldes av till bland annat Valfjället och Finnfallet, och många används än idag.

-Jag var uppe på Valfjället för några år sedan. Jag kände igen stugorna, men de har givetvis fräschats upp en del, berättar Marita.

Kartan är uppbyggd utifrån minnesbilder. Delar av området kom delvis att återbebyggas av bostäderna på Spelvägen.