Text och foto: KRISTINA
För många är Niklas Jennvik synonym med fönsterputsning. Och visst, han putsar fönster stor del av sin arbetstid. Men när han är hemma är familjen i fokus. Och när han får tid över gör han musik i sin man cave där nostalgin flödar, eller tränar i sitt hemmagym.
Jag träffar den nyss fyllda 40-åringen hemma i villan på Gunnarskär. Jag möts av ett par nyfikna små killar som hälsar artigt. Vi sätter oss i det trivsamma köket och det bullas fram godsaker och kaffe. Familjen samlas och vi är sju runt bordet. Sambon Marion har lilla nyfödda Leia i en bärsele, killarna Jack 9 år, John 8 år och Tim 4 år undrar storögt vad som nu ska hända. Vi fikar och småpratar lite innan Niklas börjar berätta om jobbet. När den inte så skolintresserade tonåringen valde att inte söka in på någon gymnasieutbildning ställde pappan ett ultimatum. Niklas fick inte ligga hemma på soffan, skulle han inte plugga fick han minsann börja arbeta. Så som 17-åring inleddes karriären som fastighetsskötare i pappans företag. Och arbetar man får man betala hyra hemma.
– Då tänkte jag att jag lika gärna kunde flytta hemifrån, jag skaffade mig en lägenhet på Skoghall, skrattar Niklas.
Niklas älskar sitt jobb, och att jobba. 2010 la far och son till tjänsten fönsterputsning i Jennvik Fastigheter, och varumärket Hammarö Fönsterputs föddes.
– På pappret är jag ganska värdelös faktiskt. Jag har ingen utbildning och fönsterputsning är ju ett ganska enkelt jobb. Jag kan jobba i min hemkommun, jag vill ju inte vara någon annan stans. Jag är född här, bor här och ska dö här. Jag vill jobba här och aldrig behöva åka över bron, det är mitt mål med företaget, skrattar Niklas.
Pappa Gunnar har tagit hand om det mesta av fastighetsskötseln och Niklas har fönsterputsningen. Men Gunnar har bestämt sig för att gå i pension i slutet av året och trappar nu successivt ner. Efter årsskiftet ska Niklas driva företaget vidare själv.
Här blir vi avbrutna av en av sönerna som behöver hjälp med en liten leksaksfigur. En Ninja Turtle som Niklas fick när han var åtta år.
– De har fått några av mina gamla leksaker. Jag har köpt nya i bättre skick, men de har jag inlåsta i min man cave, skrattar Niklas.
Niklas har lyssnat på hårdrock sedan han var sex år. Den fem år äldre storasystern hade Metallicas Black Album.
– Jag gick och snodde skivan och lyssnade mycket. Jag var både rädd och fascinerad av den, jag hade aldrig hört något så mörkt, hårt och tungt tidigare. Låten Sad But True till exempel, den tyckte jag var riktigt läskig. Den skivan präglade hela mitt musikintresse, berättar Niklas som sjunger, spelar gitarr, bas och trummor.
Redan då, som sex-sjuåring började Niklas göra egna låtar och spelade in dem på kassettband.
– Jag trummade på olika grejer, spelade sen upp det och sjöng till kompet och spelade in på en annan kassettbandspelare, skrattar Niklas som är lite ledsen över att inga av banden finns kvar idag. Men några av låtarna kommer han ihåg.
Niklas är helt självlärd. I högstadiet hade han lärt sig några Metallicalåtar genom att skolka från lektioner och smyga in i musiksalen. När han skulle fylla 13 år önskade han sig en elgitarr med förstärkare.
– Farsan kan inget om vare sig musik eller instrument och tyckte väl egentligen att jag inte skulle hålla på med sånt. Men lik förbannat köpte han en elgitarr till mig i present. Ingen av mina föräldrar har någon musikalisk talang så jag vet inte var jag fått det från, skrattar Niklas.
Förutom musiken så fastnade Niklas för landsvägscykling. Och var riktigt duktig. I skolan testades elevernas lungkapacitet, och Niklas resultat blev så bra att läraren trodde han hade fuskat. Testet gjordes om men det visade sig stämma, han hade lungkapacitet som en vuxen man. I den vevan började han med landsvägscykling.
– Jag cyklade i Skoghalls cykelklubb i fyra år, tävlade varje helg och tog alltid pallplats. Och så blev jag svensk ungdomsmästare när jag var 13 år. Efter det slog jag den norska mästaren, jag var ett riktigt underbarn, skrattar Niklas som tackar både lungkapaciteten och pannbenet för sina framgångar.
Efter SM skadade han ett knä under en tävling och kunde inte träna på ett år. Då skulle han även gå upp en klass och sträckorna blev mycket längre.
– Jag hade hamnat så långt efter de andra, och jag kände att jag inte kunde vara med om jag inte var bäst. Så jag sket i det och började intressera mig för tjejer istället, och så tog musiken större plats. Jag började bli duktig på gitarr och startade band och sånt, berättar Niklas.
Innan barnen kom tränade Niklas Brasiliansk Jujutsu och MMA under några år. Men sen tog familjen stor del av fritiden, och han slutade helt. Nu tränar han hemma i garaget.
– Det är ju viktigt att hålla i gång kroppen. Jag kör 20 min hemma ett par, tre dagar i veckan, det är bra nog. Jag har inte tid att dra till ett gym ett par timmar varje gång. Barnen går först, familjen är fokus när jag inte jobbar, så jag tränar lite när tillfälle ges, säger han.
Hårdrocken ligger fortfarande Niklas varmt om hjärtat, helst gamla skivor av Iron Maiden, Judas Priest, Metallica och Blind Guardian.
– De är lika bra nu som när jag var sju, åtta år. Deras nya skivor går bra att lyssna på, men de gamla är alltid bäst. De är kopplade till mina minnen, något trevligt i ungdomen. Jag är nog världens mest nostalgiska människa, allt som har med barndom och rötter att göra är viktigt för mig, berättar Niklas.
Men även musiken får komma i andra hand nu. Därför gör han egenproducerad musik hemma under namnet Dormant Ends som finns att lyssna på via de vanligaste streamingtjänsterna. Och under namnet Nico Demus Music gör han musik till onlinespel och mobilspel. Han gör allt själv och spelar in hemma pö om pö.
– Det är viktigt för psyket för mig. Jag måste få ut min kreativitet, jag överlever inte annars. Så jag gör allt själv, här hemma. Kan jag hålla på med musiken lite emellanåt så kan jag vara världens bästa pappa. Därför tar jag mig den tiden, berättar Niklas.
Vi flyttar oss från köket in i hans man cave, en del av garaget där Niklas inrett med filmaffischer, vinylskivor, serietidningar, och två stora skåp fulla med nostalgiska leksaker, spel och spelkonsoler. He-Manfigurer i oöppnade originalförpackningar står uppradade ovanpå. Ett porträtt av Robert Englund som Freddie Krueger från skräckfilmerna Terror på Elm Street med en personlig hälsning till Niklas står inramat. Här finns även all studioutrustning, ett trumset, gitarrer och en synt. CD- och DVD-skivor med hårdrock och skräckfilmer står i bokstavsordning på hyllorna.
– Jag är uppvuxen på 80-talet i ett villakvarter på Skoghall. En supertrygg uppväxt som jag är otroligt tacksam över. Och på 80-talet kom så många leksaker som jag nu förknippar väldigt starkt med min barndom. De här sakerna ger mig en så skön känsla, därför är allt sparat och bevarat. Men jag har även utökat samlingen lite med en del figurer som jag inte fick som barn, berättar Niklas som jagat kompletta figurer utan skador. Det här är min barndom, alla spel jag spelat, alla figurer jag lekt med. När det kom ett nytt spel hade vi ju aldrig sett något liknande innan. Skräckspel hade ju ingen spelat tidigare till exempel, det blev ju så stort. Vi i min generation fick ju faktiskt vara med och uppleva detta för första gången, det känns stort, avslutar han.
Här ovan ser ni bilder från Niklas Man Cave.
