Så här i sommartider kommer många av mina fobier upp till ytan på riktigt. Ja, jag har en del. En del av dem vet jag var de kommer ifrån och andra inte. Tror inte jag är ensam om de här.
Vi kan ju börja med den värsta av dem, ormar. Man kan ju inte undgå dem om man vill vara ute i naturen. I år har jag råkat på två. Än så länge. Det är bara bita ihop och ta en annan väg förbi. Men jag undrar om de som hör mina skrik vid dessa tillfällen tror att jag ska dö.
Som husägare kommer jag i kontakt med två andra arter som är av ondo. Mördarsniglar och spindlar. Jag ryser bara jag tänker på dom. Nu har jag i alla fall lärt mig att ta död på sniglarna, spindelnäten sopas bort med kvast och spindlarna som kommer in i huset klarar jag numera att få bort alldeless själv. Om jag hinner. De är snabba de små rackarna.
Som liten var jag en fena på att simma. Tog alla simmärkena i en rasande fart och älskade att bada. I alla väder. Sen såg jag en film om ett stort vattenmonster och sen var tryggheten i vattnet borta. Spelar ingen roll om jag är i båt, bassäng eller på en brygga. Något finns där under ytan som gör mig osäker. Det hela är löjligt och värt att skratta åt men lik förbaskat finns olustkänslan där. Men bada tänker jag göra i alla fall. Bara jag har sällskap i vattnet så.
// Annika
Foto: Håkan Gustafson
