Ny bok om tassarnas historia

Text: KRISTINA  Foto: HÅKAN

Carl Ewert Carlson 1919-2004, författade under många år noveller, och hans högsta önskan var att få en roman utgiven. Nu har sonen Alf Carlson gett ut boken Tassar vid vägs slut som handlar om tassarnas historia. Alf har lämnat några böcker till försäljning hos oss.

Carl Ewert Carlson föddes 13 oktober 1919 på Hammarö. Efter den sjuåriga folkskolan arbetade han som sulfitarbetare på Uddeholm. Vid andra världskriget blev han inkallad, stationerades vid Torne älv och deltog bland annat i draggningen av de omkomna i den hemska båtolyckan i Armasjärvi 1940.

– Efter krigets slut gick han ut på sjön som maskinist. Han besökte bland annat Aruba i Karibien, och passerade ekvatorn 1948, berättar sonen Alf.

När första barnet var på väg 1950 tog Ewert arbete som mekaniker på Eriksbergs varv i Göteborg. Hans far och en av bröderna bodde kvar i Skoghall under hela deras liv, och Ewert intresserade sig för Hammarös historia.

– Min far skrev mycket och hans högsta önskan var att få ge ut en roman, berättar Alf.

Tassar vid vägs slut är en roman om tassarnas liv där vi får följa huvudpersonen Lill-Pär i med- och motgång, om livet som fiskare och konflikter med de stora jordägarna.

– Jag vet inte när i tiden boken startar, men med tanke på Hammarös historia är det mest sannolikt att det handlar om 1800-talet. Handlingen är verklighetsbaserad och angivna platser finns eller har funnits. berättar Alf.

TASSAR VID VÄGS SLUT

Kapitel 1.

Stormen skakade ön.

Redan under första dygnet bröts isen i Storvänern och den ylande vinden piskade vattnet till raseri och vägen från Lurö till ön är lång och vå­gorna växte sig stora och starka. Dånet från isen som bröts sönder överröstade stormen och vattenbergen bar isflaken på sina ryggar in över de flacka stränderna och byggde vallar, höga som hus. Och ismassorna tog med sig fiskarnas bryggor och båtar och begravde dem högt upp på land och katjornas pålrader slogs sönder.

På förnatten till den tredje dagen vände vinden och regnet och de pis­kande hagelskurarna i byarna upphörde tvärt, men den overkliga stillhet som följde blev kort, en isande nordanvind började blåsa och temperatu-ren sjönk och sjönk. Men ännu i den grå gryningen gick den sydliga dy­ningen hög, men dess kraft avtog och isen lamslog återigen vattnet. Dimman låg tät över hav och land och ur töcknet därute över de frusna vidderna reste sig mäktiga isflak mot skyn; ställda på högkant, fastfrusna i rörelser som inte fullbordats. Och när även nordan bedarrat och himlen över spöklandskapet klarnat, frös själva dimman till is och pansrade träden, buskarna och snåren och de kala hällarna låg spegelblanka.

Skagenelandet i söder låg rakt i vindögat och den sönderskurna kusten var helt utelämnad åt stormens raseri. Som överallt annorstädes på ön är dess stränder låga och flacka_f men ovanför de sluttande hällarna stiger landet i berg med ris och sly i skrevorna och längre upp öppna fält innan lövöar och gles barrskog tar vid.

Fjolårsgräset ligger slagen i is liksom den röda ljungen, mossorna och lavarna. Kråkrisets blåsvarta bär lyser genom glaset och den krypande stensötan vilar skyddad under ishöljet. I skogranden hukade skagenefiskarnas grå timmerstugor; alla synliga uti­från havet, men utom synhåll för varandra där de låg gömda bakom skogud­dar, enebackar och risiga videsnår.

De fyra stugornas män och kvinnor hade valt havets frihet framför bru­ket av jorden och förlitade sig helt på vad vattnet gav. Fattiga, även efter öns förhållanden, borde de ha räknats till rotehjonen, men med sin resning och vandel mättes de med andra mått. Urtassen fanns inom dem och med likasinnade byggdes skansar av sam­förstånd mot det framväxande bondesamhället, och deras kynne var sådant, att folk gick ur vägen för dem och spenamnet vildtassar uttalades ald­rig öga mot öga. Inte ens den herreman, som av någon kunglighet förlä­nats landet i söder, djärvdes driva in något arrende för bosättningen på den karga utposten mot Storvänern.

— . —

Folket i de grå stugorna hade bävande inför Odens vrede väntat ut stormen och när den stillat gick de med fruktan ur huse för att bet­rakta förstörelsen. Barnen äskade stigar till visthusbodar och fähus och kvinnorna tog sig fram för att se till fåren och getterna och männen snörde på sig broddar och stödda på järnskodda stavar letade de sig ner till isval­larna.

Sjöbodar och isskor låg sönderslagna, halvt begravda i ismassorna och skruvisen hade på sina ställen nått ända fram till de upp och nedvända snipornas vinterläger och skurit in i borden och fäderna och deras sö­ner samlades för att dryfta situationen; utandningsluften rök om deras munnar.Stela ansikten vändes åt samma håll och blickarna for över bergen och bort över isen där deras gemensamma katjor låg och hoppet i deras ögon släcktes. Och kvinnorna, som inspekterat fähusen, hackade loss spark-stöttingarnas fastfrusna medar och skyndade ner till sina män och en kvin­na förtalte sin man, att hon funnit taktorven på fähuset avskalat; nävern uppfläkt och fåren, som nyligen berövats sin ull, hade dukat under för nattens regn och den efterföljande kylan. Hennes ansikte var grått och naket och mannen såg mörkt på henne.

Och barnen, som i förstone såg äventyret i vallarnas isgrottor och den stormfällda skogens rotvältor, förnam de vuxnas fruktan och de äldre barnen mindes hunger och missväxt och år då vattnet ingenting gav och deras oro smittade av sig på de yngre och barnaskaran tydde sig till föräldrar och anhöriga och en dov tystnad lägrade sig över hopen innan­för isvallarna. Strändernas och inlandets folk sökte sig söderut för att se hur den mest utsatta delen av ön klarat sig. Boställenas folk, hemmansägarna, torpens och backstugornas kvittade lika, mot yttre fiender var de alla tassar och hopen innanför vallarna växte.

En kvinna från Takene pekade med darrande finger bort över stranden och ansikten vändes. Långt bort, där strandlinjen bröt av mot Fiskevik, syntes en ensam sjöbod avteckna sig svart mot himlen; stående rättvänd högt upp på isvallen till synes helt oskadd. Ansamlingen av folk började röra sig mot undret och framme stod de tysta och skrämda: vad ville han som hade stormen i sin hand säga dem? På haspen till den sneda dörren hängde en bunt brända tjärstickor och mång­en i hopen nickade eftertänksamt, men tystnaden bröts av en hånfull röst. 

-Oden sparde sjöboa hans men stickorna räckte inte te för snipan!

Mannen pekade på de inslagna borden och tillade. 

-Och varför rädda boa, Lars tör inte få någen användning av den!

Förfärade ansikten vändes mot den talande och en man i hopen, huvudet högre än alla andra, sökte den hädiske med blicken och rynkan mellan resens ögon­bryn bådade inte gott.

-Du glömmer att sonen lever och han kommer att vara skyddad liksom sönerna och sönernas söner så länge dä finns tassar på denna ö!

Den tilltalade stod skyddad i massan och dristade sig till mothugg.

-Vi känner dig Stor-Per och vet att prästen talat för döva öron, men är inte kyrkan fullsatt dig och dina geliker förutan?

Det blixtrade till i resens ögon och svaret kom promt.

-Vi känner även dig, oddstolle, och vi känner dina herrars Gud. Höll inte prästen förbön för såtfiskarna den vintern då isen var svag och förrädisk, men va.d nyttjade dä sonen din och sade du inte att du natten innan hört vattnet ropa?

Mannen sänkte sitt huvud och banade sig väg ur hopen och alltjämt med blicken mot marken vände han hemåt med tunga steg.Det var onaturligt stilla och massan skingrades, men länge skulle öborna. tala om stormen och hur isen lyfte Lars i Backens sjöbod oskadd upp på isvallen.

—. —

På fastlandet i norr sökte sig nyfikna karlstadsbor ner till stränderna; de hade hört sägas att Hammarösjön såg ut som ett månlandskap med djupa kratrar och mäktiga bergskedjor. På Kanikenäsets yttersta spets hade en folkhop samlats och man kommen­terade det sällsamma natursceneriet på stadsbors vis med många ord som om själva talandet var viktigare än orden.

I samlingens utkant stod en reslig yngling, som till synes kommit ner till stranden i annat ärende än de övriga, ty i hans ögon fanns oro när han såg bort mot Nolgårdsudden på andra sidan sjön och han avvek från mängden, såväl beträffande klädedräkt som sätt att vara. Det fanns inga vallar i strandlinjen, men isen hade packats och rest sig därute och av tassarnas eneruskade vinterväg fanns ingenting kvar.

Otillfredsställd med synen drog sig ynglingen undan den pladdrande ho­pen och följde den sandade vägen inåt land, men i en glänta med fri ut­sikt österut blev han obeslutsam stående. Nere i brinken låg en rad båthus och sjöbodar och bortom i deltat skym­tade de två holmarna Tuvan och Suttern, en på var sida om Klarälvens hu­vudfåra.

Med en grimas åt sitt eget vankelmod steg ynglingen av vägen, satte sig ner och åkte skinnkälke utför de glashala hällarna. All tvehågsamhet var borta; han skulle över, men behövde en båtshake. Första båthuset var låst med ett bastant hänglås, men ett annat var olåst; haspen var inte ens påsatt och ynglingen drog en suck av lättnad, han skulle inte behöva stjäla. Ägaren måste vara därinne och en båtsha­ke skulle han säkert låna ut, men det var inte ägaren som satt där på golvet, insvept i fårskinn.

Ynglingen stirrade ner på den hopkrupna gestalten och hans ögon vidga­des av häpnad. Mannen rörde sig inte; satt med hängande huvud och yng­lingen tog honom i axeln. 

-Tålig….Tålig!

Mannen höjde sakta huvudet och ynglingen såg in i hans feberglänsande ögon och de fixerade varandra under tystnad. Mannen nickade och miss­tänksamheten var borta. 

-Du kallas för Lill-Per du!

Rösten var svag och ynglingen ställde sig på knä framför honom. 

-För hondan Tålig, du borde ligga på sjukhus! 

Mannen skrattade hest, det lät som en kråkas kraxande.

-Kommer ju därifrån…vill hem ser du….åtminstone över te andra si­dan!

Ynglingen, som kallades för Lill-Per, satte sig ner på fårskinnsfållar­na bredvid honom; grävde i fickan på vadmalsrocken och fick fram en stor rågkaka_f bröt den mitt itu och räckte över halvan utan ett ord. Tålig tog emot den med ett snett grin, sniffade på det färska brödet.

-Stadsbro, jo jag tackar jag. Mjukt och fint, var har du fått tag i dä här?

-Åh…känner en jänta..! 

Kråkan kraxade igen.

-Kan tänka mig dä!

Mannen bet in, käkarna malde. Det var tyst länge, men frågorna trängde sig på ynglingen. 

-De andra…var är de andra?

Tålig höll upp, svalde; stirrade ner på brödbiten i sin hand.

-Dä finns inga andra! 

Ynglingen såg förfärad på honom.

-Alla nio? 

-Ja!

Lill-Per drog djupt efter andan; det var ofattbart. 

-Olof…Petter?

Tålig vände ansiktet emot honom och ynglingen såg uttrycket i hans ögon skifta från hat till modlöshet; rösten var bara en viskning. 

-Bror min dog i Upsala och Rådig…och de andra utefter vägen. Två av dem ligger i ett skjul däruppe, han pekade över axeln; de är bröder och jag har bud till mor deras, att ho skall komma dit och säga vem som är vem, men jag tror inte ho kommer att känna igen någon av dom!

Det blev tyst igen. Tålig andades tungt och blicken var tom, men när han började tala var det i vrede och orden spottades fram. 

-Han Sparren skulle störta kungen han, men vad rör det tassar vem som sitter därborta i huvudstan och styr, herremän är sig lika både i fred som krig och vet att ta sitt. I krig är en herreman utan soldater och hästar ingenting och de indelta kläddes i varma uniformer och koktros­sen hade bröd och sovel i överflöd, men sen, när även hästarna fått sin havre och annat, fanns ingenting kvar åt lantvärnsmännen, som ju inte an­ses vara riktiga soldater. Och herremännens soldater fick goda kvarter medan vi fick dela halm mä hästarna och låna värme av deras kroppar.

Febern tog oss och rödsoten brann i våra magar och bakom varje buske längst vägen mot Stockholm_f satt lantvärnsmän och dret tarmarna ur sig. Fråga mig inte om rotesoldaterna; vet inget om dom, men även om de mötte ryssen i Finland och kom i vägen för kosackernas sablar, ruttnade de i alla fall inte bort utan dog som det höves män! Lantvärnsmannen föll tillbaka mot stockväggen, trött av de många orden och anspänningen; torkade svetten ur pannan med en flik av fallen.

Ynglingen satt skakad och såg på;_r den hopsjunkna gestalten; sprang upp, han måste ta mannen över isen och tiden var knapp.

Såg sig rådvill omkring; visste inte riktigt vad han sökte, men tasse­soldaten kunde inte stå på sina ben och sparkstöttingen, som hängde ner från en krok i taket, var med sina långa medar omöjlig att hantera däru­te bland isbergen.

Under ett hoprullat sprisegel skymtade en kälke och med en bön på sina läppar rev ynglingen kälken fri och någon hade hört: det var en handkäl­ke och medarna var korta. Den måste ha ett ryggstöd och ynglingen arbe­tade snabbt; skar ut en bit ur seglet och snörde fast den på kälkhandtagets stöttor, lade fårfällar över sittbräderna och upp mot ryggstödet.

Tålig följde hans förehavande med matta ögon och ynglingen såg ner på honom med bekymrad blick.

-Vore dä inte bäst om jag tog med dig tillbaka till sjukhuset, dä blir en helvetes väg över isen!

Tålig skakade på huvudet. 

-Nej, folk dör där…ber dig…ta mä mig dit där tassar hör hemma!

Ynglingen vräkte upp dörren och sköt ut kälken; stod en stund stilla och såg ut över spöklandskapet. Solen var på väg ner och himlen flam­made röd i väster och luften hade den isiga klarhet, som bådade svinkall natt. Lantvärnsmannen låg med slutna ögon och ynglingen tog av honom får­skinnsfällarna; ryggade tillbaka för en vidrig lukt. Tålig öppnade ögo­nen och ynglingen mötte den plågade blicken. 

-Skulle ha sagt dä….hann inte….den dj-a soten!

Lill-Per bet ihop tänderna, böjde sig fram, fick upp spännet och drog byxorna med benkläderna av lantvärnsmannen; knölade ihop dem med de ned­sölade fållarna och hämtade segelduk.

-Torka av dig så gott du kan medan jag eldar upp dä här!

Ynglingen sände en tacksam tanke till den okände som lagt upp en trave fårskinn på laven i sin bod och Tålig sveptes i värmande ull; snördes fast på kälken och luvan drogs ner över hans öron och ynglingen snörde på sig broddarna och med den rykande elden bakom sig tog han sikte på Djupsundets vassar på andra sidan deltat. Avståndet var knappa tre tu­sen meter, men med omvägar runt oöverkomliga hinder skulle vägen för­längas i ovisshet och mörkret var nära.

Lill-Per sköt kälken framför sig, sökte jämnaste vägen_. Letade sig fram bland sönderskurna isberg och kratrar med bottnar av högresta_, kan­tiga iseggar; naren bet i kinderna och utandningsluften rök.

Kälken krängde och slog och Tålig kastades fram och tillbaka, men han var bortom sans och smärta; halvlåg i dvala med slutna ögon.

Långt ute mötte en ås av staplade isflak och ynglingen stannade flå­sande framför hindret. Den långsträckta iskedjan förde tankarna till en jättevåg som stelnat i det fräsande brottet och ännu i den frusna vilan anades vågens våldsamma kraft.

Det hade börjat skymma och spökljuset från en blekblå mkne skimrade i den skrovliga isväggen och i växelspelet med de djupnande skuggorna tycktes vågen få liv. Ynglingen stod framåtlutad, stödd på kälkhandta-gen och såg upp mot den hotande vågkammen och modet sjönk inom honom. Insåg att han inte klarade det; inte med kälken och lasten och isvågen skrämde, |den tycktes störta sig över honom och han kände paniken komma.

Över älven strömfåra låg ett grått dis och de bägge tvillingholmarna till höger skymtades som skuggor i det tilltagande mörkret, men rakt över avtecknade sig tasseöns frusna vassar tydligt. Ön var nära och vägen tillbaka var lång och mödosam och allt skulle vara ogjort. Han skulle bli tvungen att föra Tålig tillbaka till sjukhuset där tassar dog; sade inte Tålig det och vem visste bättre än han? Knogarna i lo-vantarna vitnade för händernas hårda grepp om handtagen och paniken vek för vreden; han skulle över.

Gick runt kälken för att lossa repen och sätta sin plan i verket, men ryggade tillbaka, stirrade ner på lantvärnssoldaten. Hans huvud rullade av och an på ryggstödet och ur strupen kom osammanhängande ord i vånda 

-Nej, nej…nej…

Han yrade och ynglingen tog honom hårt i axeln och Tålig öppnade ögo­nen, såg sig förvirrad omkring. Skräcken fanns kvar i hans ögon, men han tog sig samman; snyftade fram en förklaring.

-Jag såg Lars…hans ansikte!

Ynglingen ryckte till: påminnelsen om förre äldsten i Skagene andra båt­lag kom som en chock och hur kunde Tålig veta?

Lantvärnsmannen hade uppfattat var de befann sig och hans röst var hes och skärrad.

-Nej…nej…inte över Suttra!

Fasan i rösten talade om sällsamma ting och Lill-Per såg skakad bort mot Tuvans mörka rand. Hade stormen fört Lars kropp in i deltat trots Sutterälvens motvatten; låg han därute, bortom isvågen och ur djupet ropat en varning att isen sög?

Tålig hade krupit djupare ner i fällarna; hans ögon var slutna och det ryckte spasmodiskt i hans ansikte. Ynglingen kände sig plötsligt ensam och rädd och han vände kälken; letade sig fram längst isvågen bort från Suttra och i höjd med Kanikenäsets utlöpare vek han av mot söder.

Ynglingen följde den gamla, enerisruskade vägen som han tidigare be­dömt vara oframkomlig och Lars var med honom på isen; tog sig över Hammarösjön och nådde Nolgårdsudde.

Den unge isfararen hittade stigen som ledde till vägnätet, men hans krafter var slut. Raglande av utmattning sköt han kälken framför sig med en enda tanke i sitt huvud: de måste komma under tak, få mat, värme och vila.

Dörren till varje stuga skulle ha stått öppen för dem, ty så var seden på ön, men trots att ljus brann i Nolgårdens fönster fortsatte ynglingen förbi. Han var av fattig skagenefiskaresläkt med medfödd misstro mot herremän och han vek av från vägen, in i skog och nådde herrgårdens utägor; stannade framför torparen Anders i Hagens stuga och bultade på dörren.

Ljus tändes och dörren öppnades. Torparen stod i öppningen; höjde talg­danken och kisade ut i mörkret. Stod orörlig och såg in i ynglingens ansikte; tvekade: Lill-Per var inte att känna igen. Det ångade om honom och hela framsidan av den isstyva vadmalsrocken och byxorna var vit-pudrade och utandningsluften hade frusit till istappar i hår och ögon­bryn; kindknotorna lyste vita i ett sårigt, rödflammigt ansikte och lu­van var täckt av is. 

-Du är Stor-Pers pöjk, eller va?

Ynglingen stod med ryggen mot stockväggen; svarade inte, pekade över axeln. Torparen höjde ljuset ytterligare, gick fram till kälken och vek undan fallen.

-Jesus Kristus, dä är ju Tålig!

Morän kom ut och bakom henne trängdes barnen i dörröppningen. Hon hade hört och förstått och det blev rop och rörelse.

Lill-Per fördes in i stugan och inför en häpet gapande barnaskara drå­sade han ner på den väggfasta bänken_, lutade sig tillbaka; satt apatisk med slutna ögon.

Fragment av samtal nådde honom: … vi får tvättan, ..koka havregryns­välling. .. pöjka måste få nött stabilere…

En tallrik fårköttssoppa sattes på bordet framför ynglingen och någon tog honom i axeln. Han slevade i sig; vände sig till torparen.

-Tar rännet ditt!

Tallriken var tom och han reste sig upp; vände sig om på väg mot dörren, -Sänder du bud till Tåligs?

Anders nickade; rev av täcket från sin egen sovplats, tände en stormlykta och följde efter ut.

Ingenting blev sagt.

Torparen förde stalldörrens träregel åt sidan och gick före in, ställde ner lycktan. Hästens ögon blänkte i skenet och för en svag gnäggning gick husbonden fram och strök sin trotjänare över mulen.

Lill-Per hade rest en stege mot rännet och Anders räckte honom täcket. -Ta av dig klädera, de måste torkas!

Ynglingen klädde tigande av sig, kastade täcket över axeln och stegade upp. Fortfarande tigande svepte han in sig i det tjocka lapptäcket och grävde ner sig i höet.

Anders torpare tog upp byltet; stod stilla och såg upp mot rännet; ska­kade på huvudet.

Redan under första dygnet bröts isen i Storvänern och den ylande vinden piskade vattnet till raseri och vägen från Lurö till ön är lång och vågorna växte sig stora och starka.

Dånet från isen som bröts sönder överröstade stormen och vattenbergen bar isflaken på sina ryggar in över de flacka stränderna och byggde vallar, höga som hus. Och ismassorna tog med sig fiskarnas bryggor och båtar och begravde dem högt upp på land och katjornas pålrader slogs sönder.

På förnatten till den tredje dagen vände vinden och regnet och de piskande hagelskurarna i byarna upphörde tvärt, men den overkliga stillhet som följde blev kort, en isande nordanvind började blåsa och temperatu-ren sjönk och sjönk. Men ännu i den grå gryningen gick den sydliga dyningen hög, men dess kraft avtog och isen lamslog återigen vattnet.

Dimman låg tät över hav och land och ur töcknet därute över de frusna vidderna reste sig mäktiga isflak mot skyn; ställda på högkant, fastfrusna i rörelser som inte fullbordats. Och när även nordan bedarrat och himlen över spöklandskapet klarnat, frös själva dimman till is och pansrade träden, buskarna och snåren och de kala hällarna låg spegelblanka.

Skagenelandet i söder låg rakt i vindögat och den sönderskurna kusten var helt utelämnad åt stormens raseri.

Som överallt annorstädes på ön är dess stränder låga och flacka men ovanför de sluttande hällarna stiger landet i berg med ris och sly i skrevorna och längre upp öppna fält innan lövöar och gles barrskog tar vid.

Fjolårsgräset ligger slagen i is liksom den röda ljungen, mossorna och lavarna. Kråkrisets blåsvarta bär lyser genom glaset och den krypande stensötan vilar skyddad under ishöljet.

I skogranden hukade skagenefiskarnas grå timmerstugor; alla synliga utifrån havet, men utom synhåll för varandra där de låg gömda bakom skoguddar, enebackar och risiga videsnår.

De fyra stugornas män och kvinnor hade valt havets frihet framför bruket av jorden och förlitade sig helt på vad vattnet gav. Fattiga, även efter öns förhållanden, borde de ha räknats till rotehjonen, men med sin resning och vandel mättes de med andra mått.

   Urtassen fanns inom dem och med likasinnade byggdes skansar av samförstånd mot det framväxande bondesamhället, och deras kynne var sådant, att folk gick ur vägen för dem och spenamnet vildtassar uttalades aldrig öga mot öga. Inte ens den herreman, som av någon kunglighet förlänats landet i söder, djärvdes driva in något arrende för bosättningen på den karga utposten mot Storvänern.