Text KRISTINA Foto: HÅKAN
På kontoret ser det nu ganska tomt ut. Tid på dekoration har inte lagts, men det är kanske inte så konstigt. En dryg vecka har Solweig haft sin post som kommunstyrelsens ordförande efter maktskiftet.
När Centerpartiet och Miljöpartiet drog sig ur samarbetet med Hammarösamverkan öppnade sig möjligheten för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att tillsammans med dem få majoritet. 7 september presenterades samarbetet och Solweig Gard fick politikernas tyngsta post som kommunstyrelsens ordförande.
Solweig växte upp i Stockholm där hon i tonåren blev politiskt engagerad. Det planerades för en stor trafikled i närheten av hemmet, och hon ringde runt till ungdomsförbunden för att ta reda på vilka som engagerade sig i frågan. Centerpartiets ungdomsförbund var på tå, och med den sakfrågan fick de en ny medlem och Solweigs politiska bana inleddes. Men som 19-åring gick flytten till Värmland och en utbildning till fritidsledare stod på agendan. Det politiska arbetet lades åt sidan till förmån för utbildning och senare arbete och familj. Hon träffade sin kommande man och de flyttade till Hammarö redan 1975 och i mitten av 80-talet köpte de huset där de fortfarande bor. Barnen, två tjejer, föddes 1978 och 1980.
Solweig arbetade som fritidsledare i Karlstad fram till millennieskiftet. Då tröttnade hon på att arbeta kvällstid, så hon sökte och fick en projektanställning i Karlstads kommun för att utveckla jämställdhetsarbetet. Ett arbete som utfördes på dagtid.
– Som de flesta andra barn drömde jag om att få börja rida. Men det fanns det inte ekonomisk möjlighet till. Så jag åkte helt enkelt till en ridskola och hjälpte till, jag pysslade med hästarna och fick leda dem när nybörjarna skulle rida ibland. Men jag fick ju aldrig rida själv. Det tröttnade jag ju på, och så blev jag avslöjad att jag inte kunde någonting, så då gav jag upp. Så det första jag gjorde när jag slutade jobba på kvällar var att börja rida. Det är en helig stund för mig, berättar Solweig, som idag är aktiv i ridskolan här på ön.
Vid en konferens i mitten av 90-talet träffade Solweig ordföranden i fritidsnämnden på Hammarö, och det vsade sig att de bodde grannar. Detta blev startskottet för det politiska engagemanget här på Hammarö. 2002 kom hon med på fullmäktigelistan och den första politiska posten blev som ordförande i bildningsnämnden.
– Ibland vet man inte vad man ger sig in på, skrattar Solweig. Men Per Bergman som var ordförande då såg väl potentialen.
Även då hade kommunen skral ekonomi och Solweig tvingades fatta många tuffa beslut, till exempel att lägga ner Vidöns skola.
– Hela parkeringen här ute var fylld av folk som protesterade mot nedläggningen. Men vi hade ju brist på barn och behövde spara pengar, berättar Solweig.
Att få möjligheten att vara med och påverka, att göra en samhällsinsats, känna gemenskap och inte minst få insyn och förståelse för varför saker blir som de blir tycker Solweig är tunga anledningar till att engagera sig.
– Jag har full förståelse för att det inte håller att engagera sig politiskt när man har småbarn. Men det behöver inte ta så mycket tid egentligen. Det räcker gott och väl att vara med i en nämnd som ersättare. Då är det två-tre kvällar i månaden plus tid för inläsning. Det är inte övermäktigt för de flesta. Men risken är att man tycker att det är så intressant att man blir mer engagerad. Då det är lättare när barnen är större, berättar Solweig.
Som fyllda 65 ville hon börja träna på att vara mer ledig och valde då att gå ner till 80 % i arbetstid.
– Det är ju inte bra att klippa helt från en heltid har jag förstått. Så gick jag ner i tid och fick långa helger. Men nu är jag uppe i heltid igen. Samarbetet i majoriteten, att lägga upp taktik och vara överens tar sin tid. Sen är det alla kommunala möten och samtal med människor som vill påverka. Jag känner mig ibland som en sambandscentral, skrattar Solweig.
Solweig berättar att hon har svårt att sitta still. Utöver ridningen gillar hon sällskapsdans och långa promenader. Tidigare var de mycket på sjön, men tröttnade på det och sålde båten. Nu hänger de hellre i fjällen.
– Vår yngsta dotter bor i Norge, och hennes svärmor introducerade oss för fjällvandring. Då öppnade sig en helt ny värld för oss, berättar Solweig.
Döttrarna bor i Stockholm och Oslo. Att inte få träffa sina barn och de fyra barnbarnen så ofta, speciellt nu i coronatider, löser de genom träffar via Facetime.
– Jag har till och med varit barnvakt genom Facetime, skrattar Solweig. När Malin, min äldsta dotter, skulle ner till tvättstugan valde sexåriga Lycke att stanna hemma och ha mormor som barnvakt. Vi var på det hemligaste stället i lägenheten, vi ritade och var på balkongen, skrattar Solweig som även passat minstingen Emma i Norge på samma sätt. Jättebra och coronasäkert.
Solweigs man Kjell-Åke har velat ha hund i många år, men Solweig har satt stopp. Men så blev Kjell-Åke sjuk och opererades, vilket innebar att hon blev själv på sina fritidsaktiviteter. I vintras, på Skutberget, slogs hon av insikten att en hund skulle vara ett trevligt sällskap. Uppfödare kontaktades och snart flyttade Turre, en Welsh springer spaniel, hem till familjen.
– Han är så mysig och fin, men jag hade sett framför mig hur jag är ute med en snäll liten hund som går bredvid mig. Så blev det inte riktigt, inte än i alla fall, skrattar Solweig. Han är väldigt glad i människor, och är inte lugn en sekund.
