Text: KRISTINA Foto: PRIVAT
Har du hört talas om hammaröbon och konstflygpiloten Kristin Nyberg? Eller ”The Yak Girl” som hon kallas i de kretsar hon rör sig. Vi fick nys om henne i samband med en stor flyguppvisning vid Brattforshedens flygfält i mitten av augusti, och blev nyfikna.
När Kristin var nyfödd köpte föräldrarna hus ute på Rud. Med det sjönära läget växte hon upp med ett av de vackraste elementen precis runt knuten. Flyget kom tidigt in i Kristins liv. Under hennes barndom brukade pappan som hade flygcertifikat ta med henne upp i luften. De åkte även på flyguppvisningar där piloterna flög akrobatiska manövrar, det gjorde stort intryck på Kristin.
– Gården som familjen flyttade till ligger precis vid vattnet och på vintrarna när isen låg tjock hände det att vi landade precis utanför huset. Nere vid bryggan väntade mamma med varm choklad. Det är ett starkt och fint minne, berättar Kristin.
Hon var bara fem år när de började flyga tillsammans, så att hennes flygintresse kom tidigt är fullt begripligt.
Kristin gick grundskolan på Hallersrud, vilket hon beskriver som de bästa skolåren. En trygg skolmiljö med fantastiska lärare och en jättefin klass som följdes åt ända in i högstadiet på Hammarlunden. När det var dags för gymnasiet valde hon samhällsinriktning på Sundstagymnasiet.
– Jag visste inte riktigt vad jag ville bli så jag tyckte det var en bra grund för att sen kunna plugga vidare. Jag drömde innerst inne att bli stridspilot, säger Kristin.
Men för att bli stridspilot behövde man ha perfekt syn. När hon tvingades börja använda glasögon under gymnasietiden förstod hon att den drömmen inte skulle bli verklighet.
– Visst, jag hade kunnat satsa på att bli trafikflygare men det var inte intressant. Att bara flyga rakt fram från punkt A till punkt B lockar mig inte så mycket, skrattar Kristin.
I stället satsade hon på att bli lärare och hoppade på basåret på universitetet direkt efter gymnasiet. Men hon kände snabbt att det nog ändå var fel yrkesval. Hon bytte bana och kom in på det Systemvetenskapliga programmet.
– Det var projektledning som lockade, jag tycker teknik är intressant och som projektledare blev det en bra kombination när jag dessutom ville arbeta med människor, berättar Kristin.
Flyglusten var stark, och under sin tid på universitetet tog hon segelflygcertifikat. Det blev en kompromiss, då ett motorflygcertifikat inte fick plats i en studentbudget.
Som färdig projektledare fick hon anställning som IT-konsult i Stockholm, och under fem år utan egen lägenhet flyttade hon runt med andrahandskontrakt. Karriären var i fokus och hon arbetade hårt. De sista åren hade hon uppdrag inom försvaret i NATO-relaterade internationella projekt vilket hon tyckte var jättespännande. Men nästan varje helg åkte hon hem till Värmland och flög.
– Jag insåg till slut att jag inte riktigt hörde hemma i Stockholm, berättar Kristin. Vid denna tidpunkt hamnade familjelivet i fokus och hon bodde flera år i Dalsland. Karriären bytte inriktning med personalfrågor i fokus och hon började arbeta som HR-chef. Under småbarnsåren valde Kristin att sluta flyga. Det fanns varken tid eller ekonomi för det.
2012 bestämde hon sig för att flytta tillbaka hem till Hammarö. Hennes pappa hade gått i pension och det fristående huset på tomten som tidigare varit kontor gjordes om så att Kristin och hennes son kunde flytta in.
– Jag hade ju lagt segelcertifikatet på hyllan sedan många år då, men när jag hade flyttat hem till Hammarö igen så insåg jag att det var något som saknades. Då bestämde jag mig för att ta tag i min barndomsdröm och ta mitt motorflygcertifikat. Jag hade mer tid, och mamma som alltid varit min klippa bodde nära och kunde hjälpa till med sonen som skulle fylla sex år det året, berättar Kristin.
Kristins flyglärare var delägare i en Yak-52, ett ryskt skolflygplan. Flygplanstypen har använts i flera olika flygvapen i öststatsländerna för att utbilda stridspiloter att bemästra avancerade manövrar och träna dogfight (närstrid mellan två flygplan i luften).
– Jag fick följa med min lärare vid ett tillfälle när jag fortfarande var under utbildning, och jag minns så väl att så fort vi hade lyft från banan visste jag att det var just ett sådant plan jag skulle ha en dag. Det var ”Love at first flight”, skrattar Kristin som inte långt därefter köpte ett likadant flygplan.
När flygcertifikatet var klart blev det ombytta roller och med Kristin bakom spakarna fick hennes pappa följa med henne upp i luften.
– Vi flög i ett vanligt privatflygplan, men det blev tyvärr bara en gång. I den vevan insjuknade han i Alzheimers och flera tuffa år följde efter det. Det är verkligen en oerhört ledsam sjukdom speciellt för de anhöriga, berättar Kristin.
Bara ett halvår efter att Kristin tog sitt certifikat och genomförde sin första ensamflygning hände det som bara inte får hända. Hennes flyglärare tillika nära vän omkommer i en tragisk flygolycka.
– Det var en sorg som är svår att beskriva. Att det värsta som kan hända dessutom sker i den passion som jag brinner så starkt för, säger Kristin.
Hon berättar om tankar som; hur skulle hon nu orka vidare? Hur hittar jag tillbaka till det positiva och skapar trygghet i flygandet igen? Trots det kände Kristin att det aldrig fanns något annat alternativ än att fortsätta.
– Jag hade ju precis påbörjat min dröm. Det blev en annorlunda tid efter det. Jag kände mig ensam och
hade svårt att hitta glädjen i flygandet igen. Varje gång jag svängde in för landning såg jag olycksplatsen vid sjön. Jag hade en konstig känsla inom mig, jag blev till exempel arg och sorgsen när jag i bilen passerade svarta insjöar, och det tog lång tid innan det gick över, berättar Kristin.
– Min erfarenhet blev att när man upplevt något väldigt starkt och traumatiskt så kommer känslorna över en mer okontrollerat, speciellt direkt efter. Jag upptäckte med tiden att ju mer jag upplevde nya positiva saker på platser där jag tidigare hade varit med den här personen i olika sammanhang, desto lättare blev det. Det gjorde att jag kunde bearbeta och paketera minnena mer och mer. Jag kunde välja att plocka fram trevliga minnen likt en bok i en bokhylla och sedan ställa tillbaka dem i stället för att de ramlade över mig, berättar Kristin.
Kristin har dock aldrig rymt från något bröllop i verkligheten.
Kristin fortsatte att satsa på sitt flygande och tog behörighet för formationsflygning och avancerad flygning, alltså konstflyg. För att utvecklas ännu mer har det även blivit en del tävlingar. Att tävla i konstflyg kan enklast jämföras med simhopp som också är bedömningssport.
I simhopp gäller det att sträcka vristerna, här gäller det att till exempel göra loopingen rund oavsett hur vinden blåser. De tävlande ska utföra ett förutbestämt program med manövrar som domare på marken sedan bedömer efter hur väl de utförs. Man tävlar inom olika klasser där flygplanens prestanda och svårigheterna på manövrarna varierar.
För några år sedan kontaktades hon av ett australienskt flyguppvisningsteam, och tillsammans gjorde de flyguppvisningar i Kina. Efter Covid ändrades förutsättningarna och de uppdragen las ner. Idag deltar hon i flyguppvisningar runt om i hela Sverige.
Efter flytten tillbaka till Hammarö arbetade Kristin kvar i Dalsland ett par år.
– I den här vevan, när jag åkte genom Kanikenäsbanken på väg hem på eftermiddagarna, såg jag vattnet och tänkte att jag som älskar miljön vid sjön här någonstans skulle jag trivas att jobba. Men det var inte många företag jag kunde se från bilfönstret, endast en bilfirma och en myndighet skrattar Kristin.
Strax efter denna insikt ser hon en annons om att Vänerhamn sökte ny HR-chef. Ett företag med perfekt placering och dessutom en tjänst som passade. Idag har hon arbetat där i fyra år.
– Det har blivit många olika resor genom livet, och det tror jag har gett mig redskap och förutsättningar för att utföra ett bra jobb som HR-chef. När man har med människor att göra så gäller det att ha ett brett perspektiv. Det tycker jag är otroligt viktigt, det gör att man får bättre förståelse och lättare kan navigera i situationer och med olika typer av människor. I Vänerhamn arbetar jag med många fina människor, både arbetare och tjänstemän, och olikheterna är det som är så himla spännande och gör att jag trivs väldigt bra i den rollen jag har idag, berättar Kristin som drivs av utmaningar.
Kristin strålar av entusiasm när hon pratar om sitt flygplan Yak-52. Det är tydligt att säkerheten är hennes främsta fokus, och hon vet att varje del av planet behöver noggrant underhåll för att flygningen ska vara säker. Trots att planet har flera år på nacken är det fortfarande perfekt för avancerad flygning. I dagsläget finns endast ett fåtal flygplan av den typen kvar i Sverige.
– Det har blivit väldigt kostsamt i kombination med svårmanövrerad byråkrati som är bidragande orsaker till det säger Kristin.
Som kvinna är hon en bland endast en handfull kvinnliga piloter som flyger avancerat i Sverige.
– Så vitt jag vet är jag faktiskt ensam kvinna i världen som äger och driver just den här flygplanstypen själv, berättar Kristin.
Idag flyger hon främst för att träna inför flyguppvisningar, där hon fortsätter att utmana sig själv med avancerade manövrar och precision. Men hennes ambition sträcker sig längre än så.
– Jag känner att jag vill göra mer för att nå ut till fler människor. Jag vill inspirera andra att våga bryta sig ur ekorrhjulet och ta tag i sina drömmar. Jag tänker framför allt på unga som kanske känner sig vilsna och tvivlar på sig själva. Om jag kan göra det, så kan de också. Det är min största drivkraft, att lyfta andra. Det finns där som en röd tråd i det mesta jag tar mig an, berättar Kristin.
Genom att hålla inspirationsföreläsningar för både unga och vuxna vill hon dela sin egen resa och upp-muntra människor att våga ta steget satsa på sina drömmar.
– Jag vill visa dem att det är möjligt att bryta sig loss från det förutsägbara och skapa sitt eget äventyr i livet, avslutar Kristin.
