Vintern är här på riktigt. Det vet jag för att jag har gjort årets första vurpa. Swish sa det så låg jag där som ett sträck mitt i gatan. Varje gång jag trillar så har jag den udda ovanan att ligga kvar en liten stund. Jag blir liksom så trött på livet och känner att det är det onödigaste som finns att halka omkull.
”Jahapp, nu ligger jag här nere igen. Det var väl onödigt”. Eftersom att hela vardagen ändå har stannats upp så kan man ändå ligga kvar där nere och rannsaka sig själv lite tycker jag. Bilarna tutar och vill förbi. ”näe hörrni, ni får köra runt för här ligger jag och rannsakar mig själv”, lite så.
Under min senaste rannsakning insåg jag att jag måste nog kanske bli en bättre människa och börja samla lite karma i livet istället för på Jodel (ni som har Jodel ni vet), jag behöver också tjäna mer pengar, kanske börja dricka vetegräsjuice och detoxa mig själv, börja springa och då menar jag andra sträckor än den jag brukar springa till Ceylan tio minuter innan de stänger.
Listan på förbättringar kan göras lång. Men innan jag tar tag i den listan ska jag köpa dubbar till skorna så att jag slipper halka och rannsaka mig själv. Det finns liksom en gräns för hur många förändringar en människa klarar av att genomföra. Jag kommer mest troligt inte genomföra en enda. På sin höjd att jag tar den långa vägen till ceylan nästa gång. Det känns lagom just nu och alla vet ju att det är tanken som räknas och jag känner mig ganska nöjd med att jag åtminstone tänkt att bli en bättre människa. Någon gång… i framtiden… eventuellt!
/David Räfting
