Karin Friman har varit aktiv sedan mitten av 1970-talet. Men de senaste åren har hammarökonstnären legat lågt. Anledningen kan delvis tillskrivas den nuvarande bostaden på Askhult.
Basen för Karin Frimans konstnärsskap är sedan många år tillbaks det gamla missionshuset på Askhult. Här har många konstnärsvänner ställt ut genom åren. Övervåningen har samtidigt fungerat som den egna ateljén.
– Vi bodde tidigare på Gunnarskär. För några år sedan fanns det 5-6 tomter till salu i Svenshult– i byn som vi säger – men vi hann inte köpa någon av dem, och det är jag glad över nu, säger Karin Friman när hon möter upp HammaröNytt vid den intilliggande utställningslokalen som byggdes till när huset byggdes om till privatbostad.
Arbetet startade i april 2010 och avslutades hösten 2011.
– Vi ritade allt själva. Vi är ju inga arkitekter men det gick bra ändå, hantverkarna förstod hur vi ville ha det.
Under denna tid låg fokuset för den kreativa processen på huset, och inget på den egna konsten.
– Jag gjorde några bilder till en utställning på Frykenstrand kring påsken förra året, och sedan lite till Värmlands konstförenings höstsalong. Men det är först nu februari som jag känner att det börjar komma igång igen. Jag måste ha lugn och ro omkring mig.
Att försöka beskriva Karin Frimans konstnärsskap är som att överblicka en provkarta över konsttekniker under de senaste 500 åren. Olja, tempera, akryl, akvarell, vaxmåleri och grafik. Blandtekniker med foto och datautskrifter. Och på senare år även skulpturer i brons.
– Hade jag fått börja om idag hade jag blivit skulptör, mycket för att det är så fysiskt jobbigt.
Vad är då den gemensamma faktorn, drivkraften bakom allt detta?
– Jag söker motstånd, och jag vill inte dö nyfiken, alla tekniker har sin charm.
När kreativiten skulle sättas på prov tidigare i år var valet självklart.
– Jag började med akvarell. Varför? För att det är så jävelusiskt svårt, säger hon med ett leende.
Det lekfulla och distansierade men ändå nära förhållandet till den egna konsten kan delvis förklaras att det alltid legat på hobbynivå. Yrkeslivet som apotekstekniker tog Karin Friman från barndomens trakter vid Årjäng till Karlstad och slutligen till Skoghall dit hon flyttade i mitten av 1950-talet.
– Jag har aldrig levt på konsten utan har den bara för mitt eget höga nöjes skull.
Hon vill heller inte bli känd, säger hon. Och hon tackar oftast nej till förfrågningar om separatutställningar. I och för sig för att oftast tacka ja till slut, erkänner hon. Men hon säger definitivt och bestämt nej till någon utställning förrän tidigast i höst. Då troligen med äldre verk och nyare kollage. Ett fåtal färska exempel sitter uppsatta på en vägg i ateljén, med en blandning av motiv och tekniker från vitt skilda perioder. Ett sätt att summera konstnärslivet?
– Nej, jag är inte klar än, säger hon och skrattar.
Namn: Karin Friman
Ålder: 78 år
Bor: Askult, Hammarö
Familj: Make och son.
Gör: Konstnär, pensionerad apotekstekniker.
