Text: Kristina
Nyss lärde hon sig gå. Nu går hon hem själv efter skolan och övar på fiolen. Nyss låg hon bredvid mig i sängen och snusade varje natt. Det gör hon i och för sig nu också så fort hon får, men hon har i alla fall en egen säng hon somnar i. Oftast.
Snart är hon tonårig. Det kommer bli kul. Säkert. Hon vet att tonåringars hjärnor slutar fungera, men att det går över. Att vi kommer bli ovänner. Att hon med stor sannlikhet kommer känna hat mot mig. Men jag har tatuerat in en kärlekshälsning hon en gång skrev, så då kommer jag visa upp den. För den är sann och på riktigt, det vet både hon och jag.
Jag har två barn. Det är 15 år mellan dem. Och de är så olika man kan bli. Inte bara olika kön, utan helt olika personligheter. Fast det viktigaste har de båda två. De är fantastiska människor, och det säger jag inte bara för att jag är så partisk man kan bli. De är verkligen det. De har fantastisk humor, är väldigt sociala, har stor empati och älskar djur. De vill aldrig någon illa. Det är egenskaper jag är väldigt stolt över. Som mamma och som människa. Har man bara det så kommer man långt.
