Text: Kristina Foto: Christine
Ulrika Vass är den hästintresserade planeträddaren som växte upp i Norrort och tröttnade på storstadslivet, köpte en gård i norra Värmland och var bonde i åtta år innan flytten gick till Hammarö.
Som ung bestämde sig Ulrika för att bli textillärare. Hon gick konsumtion med inriktning textil på gymnasiet, en förberedande utbildning för att bli just det. Utbildningen var dock inte som hon trodde, det kreativa var inte i fokus. Det var tydliga strama regler för vad som skulle läras ut och Ulrika valde att inte läsa vidare. I Sverige fanns det inte många jobb då, så hon fick ett så kallat beredskapsjobb på en teater och fick sy kläder till teateruppsättningar i nio månader. Som hästtjej spenderades många timmar i stallet, så steget var inte stort att börja jobba extra där. Ridskoleläraren, som varit på semester på Sicilien och träffat en kvinna som hade en ridskola, berättade att kvinnan sökte en barnflicka. En vecka senare var Ulrika där. Ett år som barnflicka först, och ytterligare ett år på en restaurang. Att arbeta inom restaurang gillade hon, så när hon kom hem jobbade Ulrika på olika krogar i Stockholm. Hon blev förälskad i chefen, och jobbade kvar med honom i åtta år. En jobbarkompis som utbildade sig till lärare berättade om sin utbildning och sa att Ulrika skulle passa som lärare.
– Neej, jag tyckte att skolan inte var något för mig. Men jag blev ändå nyfiken och tänkte att jag kunde ju söka i alla fall. Men eftersom jag bara hade tvåårigt gymnasium i ryggen fick jag läsa in på Komvux. Och då började jag tycka att skola var kul igen, berättar Ulrika.
Ulrika kom in på lärarhögskolan, blev grundskolelärare i SO och Svenska 1-7 och jobbade några år som det. Så blev det läge att skaffa familj. De försökte länge få barn utan framgång, och detta upptog till slut all Ulrikas energi. Hon fick då rådet att byta yrke, så Ulrika sa upp sig och började arbeta på en kursgård istället. Och då blev hon gravid. Som 35-åring blev hon mamma som hon längtat så innerligt efter. Först kom Klara och sen kom Emil. Båda med hjälp av IVF, provrörsbefruktning.
– När vi äntligen fått våra barn så hade hela processen tagit dryga fem år med provrörsförsök, hormoner, ta sprutor på sig själv och sjukhusbesök samtidigt som min man jobbade otroligt mycket. Vi tänkte att det inte kan vara meningen att livet ska se ut så här. Att stressa och sitta i bilkö flera timmar varje dag för att ta sig till jobbet till exempel. Vi längtade efter lugnet, berättar Ulrika.
Håkan, Ulrikas man, hade varit sommarbarn hos en bonde och lärt sig mycket där, och med Ulrikas stora hästintresse föddes idén att de skulle bli bönder.
– Vi började läsa på om det här med bonderi och djur, och eftersom jag hållit på med hästar så tyckte jag att det där med kor, det är ju same same, skrattar Ulrika. Ju mindre man vet desto mer kastar man sig ut i. Så vi började leta gård, fortsätter hon.
Det visade sig vara svårare än de trott att hitta en gård där de hade önskat. Men det fanns många fina gårdar till salu i Värmland, så de styrde kosan hit för att titta på några av dem.
För Ulrika blev det första gången hon besökte Värmland. När de kom till Berga, mellan Hagfors och Ekshärad, visste hon att det var där hon ville bo.
– Vi hade ingen aning om vart vi skulle flytta. Det var bara en fantastiskt vacker värmlandsgård, berättar Ulrika.
Gården som hade varit i drift tidigare stod nu utan djur men med allt i ganska gott skick. Så de slog till och passade på att beställa 24 kvigor som anlände en vecka efter att de flyttat in.
– Närmaste grannen blev eld och lågor när han fick veta att vi skulle starta upp gården igen. Han blev vår ko-konsult, och hjälpte oss jättemycket i början som tur var. Det behövde vi verkligen, berättar Ulrika. Och han ställde upp i alla väder.
Äldsta dottern, som hade hunnit gå någon termin på en förskola i Stockholm, fick nu förskolelärare från Hagfors, Ekshärad och Norge. När hon gått där i två, tre månader, kom hon hem och berättade att de nu börjat prata svenska på förskolan. Först då började hon förstå vad de sa.
– Hon trodde länge att vi flyttat till ett annat land. Förut bodde vi i Sverige, och nu hade vi flyttat till Värmland, skrattar Ulrika.
Allt eftersom utökade de gården med höns och får, och helt plötsligt, efter tre år, blev Ulrika gravid igen. Helt utan hjälp och utan planering.
– Då kom Malte, vårt tredje mirakel, berättar Ulrika.
Ulrika fick tidigt ett halvtidsjobb som slöjdlärare i Munkfors, och rektorn där var bestämd och tvingade Ulrika att bli behörig slöjdlärare. Ulrika läste då in två år på distans.
– Jag är så glad att hon stod på sig, så att jag har behörighet nu, berättar Ulrika.
Håkan tog emot killar som inte kunde gå i skolan, de fick köra traktor, klyva ved och så vidare på gården. Han jobbade då extra på ett behandlingshem i Hagfors vid sidan av sin heltid hemma på gården.
När äldsta dottern blev tolv år och skulle börja högstadiet började Ulrika och Håkan tänka igenom sin situation. Dottern ville hålla på med konst och spela teater. Men det var bara sporter som innebandy och hockey eller att ha egen häst som var ”accepterade” fritidssysselsättningar på orten, allt annat tycktes konstigt.
– Eftersom jag var lärare så hade jag god insyn i skolan, och där uppe var det fint att vara tuff eller sportig. Jag insåg att detta inte var någon framtid för våra barn. Och vi kände oss då ganska färdiga med djur. Det var svårt att leva på bonderiet, man visste aldrig från år till år hur det skulle gå ihop. Vissa år gick det bra och vissa gick det mindre bra. Det blev ohållbart i längden, både med tanke på ekonomin och attityderna i samhället. Men det var faktiskt jätteroliga år, vi är väldigt stolta båda två och tycker det är det bästa vi gjort i våra liv, att vi kunde ge våra barn en sådan uppväxt med kycklingar, lammungar och kalvar på en egen gård. Om gården hade legat här på Hammarö hade vi nog fortsatt, berättar Ulrika.
De började då leta efter en bra skolkommun. Och blickarna hamnade på Hammarö. Då var valet enkelt. Men svårare visade det sig bli att sälja gården. Djuren såldes och de slog till och köpte huset på Hammarö, men kvar stod de med gården i Berga.
– Det var otroligt läskigt att inte veta om vi skulle bli av med gården. Vi kunde ju inte ha båda. Men till slut kom ett holländskt par och köpte den som tur var, berättar Ulrika.
– Sista året vi bodde i Berga jobbade jag deltid på Skivedsskolan i Forshaga och pendlade 20 mil om dagen. Och Håkan hade börjat arbeta på häktet i Karlstad, så vi hade båda jobb här i närheten. Men de höll på att bygga Bärstadsskolan, så jag sökte upp rektorn Lola och visade mitt intresse att arbeta som textillärare där. Den tjänsten var tyvärr tillsatt, men två år senare blev den ledig och jag fick börja, berättar Ulrika som idag arbetar som lärare i bild och textilslöjd där.
Allt är så lättillgängligt här på Hammarö tycker familjen. Barnen tar sig till och från sina fritidsaktiviteter själva, och Ulrika cyklar överallt, året om.
– I Berga var vi så otroligt bundna till att ha bil. Jag hade ”taxi-verksamhet” parallellt med mitt vanliga jobb och skötseln av gården. Här kan barnen förflytta sig helt själva, med cykel eller buss. De blev mycket mer självständiga här. Där uppe finns det inget alternativ. Det är nog största aha-upplevelsen vi fick när vi flyttade hit, säger Ulrika.
Ulrika är lite sugen på att börja jobba på ett högstadium igen, men just nu är det väldigt bekvämt att ha så nära till jobbet och hon tycker det är otroligt roligt att jobba på Bärstadsskolan. Dock börjar hon känna sig lite rastlös, så närmsta målet nu är att skaffa sig en egen häst.
– När yngste sonen blir 13 nästa år och klarar sig mer själv, då skaffar jag mig en häst. Det är ju som att ta hand om ett barn, skrattar Ulrika.
Ulrikas stora miljöintresse började redan när hon var 15 år i och med kärnkraftsomröstningen. Hon gick med i Naturskyddsföreningen när hon var 18. Barnen och flytten ut på landet har också påverkat hennes miljöengagemang. Nu tänker Ulrika mycket på delningsekonomi.
– Alla behöver inte äga samma saker, man kan låna och dela och byta kläder, tjänster och varor. Det blev ett intresse när vi skaffade gård. När jag äntligen fick barn ville jag bara vara
hemma med barnen, jag ville aldrig börja jobba igen. Vi skulle klara oss själva, odla det vi behövde och jag tänkte lära mig baka barkbröd om det skulle behövas, skrattar Ulrika. Jag lockades av tanken att vara självförsörjande. Jag önskar att fler var mer aktivt miljömedvetna, ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Tyvärr finns det väldigt lite av den andan här på Hammarö. Många är lite för bekväma och de har råd att vara det, säger Ulrika.
Matsvinn är något som Ulrika tycker är mycket sorgligt. Detta jobbar de mycket med i skolan, att drilla barn att inte slänga mat och inte ta mer än de äter.
– Om jag inte hade familj skulle jag vara en dumpstrare. Jag skulle lätt kunna äta det som finns i soptunnorna, jag har inga problem med det. Kan man laga mat kan man ta tillvara på
maten. Det slängs otroliga mängder mat, och mycket bottnar i att folk inte kan laga till maten. Man vet inte vad man ska göra med den, säger Ulrika. Det är sånt överflöd, se i affärerna på kvällen. Det är fullt i salladsbarerna, det är fullt med kött i köttdisken. Det här 24/7-samhället är helt sinnessjukt. Inte konstigt att det blir svinn, konstaterar Ulrika.
Ulrika är flexitarian. Familjen äter ofta vegetariskt, men äter lyckliga djur ett par gånger i veckan.
– Vi kan inte sluta köpa svenskt kött. Det är djuren som skapar öppna landskap. Det är ingen naturbiotop i sig, vi måste ha betande djur. Utan dem kommer vi ha en slyvägg istället, vilket inte är en fördel för miljön. Jag tycker alla ska begränsa sig till att äta viltkött och kött från gårdar nära, där djuren haft det gott. Den processade maten ska man undvika helt, tycker Ulrika.
