Valde hund som arbetskamrat - vi träffar Anna Ljungnér |

Text: ANNIKA Foto: CHRISTINE

Det finns de som vill ha ett nio till fem jobb. Sen finns det de som skulle dö av tristess om de var var tvungna att arbeta så. Vi har träffat Anna Ljungnér, ett blont yrväder som alltid är på språng. Hon tillhör definitivt inte den första kategorin.

Anna är född på västkusten men satte ner fötterna här på Götetorp som femtonåring när familjen flyttade hit. Redan som femåring väcktes intresset för hästar, och hon blev vid flytten hit aktiv i Hammarö Ryttarförening. Som artonåring hade hon sparat ihop till sin första egna häst. Hon har aldrig varit utan häst sen dess.

Med detta genuina hästintres-se tycker man att valet av yrke skulle landa i något inom hästnäringen, men fokuset var riktat åt ett annat håll. För som så många andra blev det en avstickare innan hon landade rätt. Det började med samhällsvetenskaplig gymnasielinje i tre år. Men det blev inga fortsatta studier då, utan arbetslivet hägrade.

– Jag jobbade som personlig assistent åt barn med särskilda behov, inom vikariepoolen i barnomsorgen och på ett avlastningsboende, berättar Anna. Och så jobbade jag några år inom hotellnäringen. Jag samlade på mig arbetslivserfarenhet och mognade nog som människa helt enkelt, fortsätter Anna.

Men tanken på drömyrket spirade. Det var polis hon ville bli.En dröm som hon haft redan som sjuåring och som hon stått fast vid.

– Mormor har berättat att jag inte gick att rubba på den punkten. Det var också därför jag valde den samhällsvetenskapliga linjen på gymnasiet. Jag sökte in till Polishögskolan i Stockholm redan som tjugoåring men kom inte in den gången. När jag flera år senare sökte för andra gången blev jag antagen.

Anna skaffade sig lägenhet, tog med sig sin häst och flyttade till Stockholm. Efter utbildningen flyttade hon tillbaka till Värmland och ställde hästen på Karlstad Ridklubb (KRK). Det
var också här hon fick mer in-blick i hur hundförarna inom polisen arbetade. De hade nämligen sin vinterträning förlagd till ridhuset på KRK, och vid så gott som varje träning satt hon på läktaren invirad i en filt och tittade på.

– Jag fick åka med hundförarna under tre veckor för att se hur de jobbade, och det var då jag verkligen förstod att jag ville bli hundförare.

Till kursen som hundförare blev Anna antagen vid första försöket. Hon klarade alla tester där bland annat orientering och hundtester ingick. Men hon hade ingen egen hund.

– Jag fick då en hund som hade klarat av L-testet av polisen. Den första hunden hade jag i tre veckor, men vi klickade inte.
Från Gotland kom det sen en ung schäfertik som egentligen skulle till en annan förare, men vi föll pladask för varandra. Det var kärlek från första stund. Bella heter hon, och blev min arbetskamrat i tio år. Idag är hon pensionerad och går som en drottning där hemma, fortsätter Anna.

Innan Bella skulle gå i pension gällde det att hitta en ny hund. Anna bestämde sig för att köpa sin hund själv och valet föll på Max, en korthårig Holländsk herdehund. En ras det bara finns ett tiotal polishundar av i Sverige.

– Det var så klart en chansning att köpa sin hund själv. Jag visste ju inte om Max skulle uppfylla alla krav som ställs på en polishund. Men min magkänsla gav mig rätt, han klarade L-testet galant. Idag har Max utvecklats till en tuff och allsidig hund med stor arbets-glädje. Hemma fungerar han som vilken familjehund som helst. Sonen på fem år och Max går väldigt bra ihop. Dessutom har han Bella därhemma som fostrar honom i livet som hund. Hon är dock inte så pigg på att leka längre så det är tur att han har bästa kompisen Ninja som är en gråhund, skrattar Anna.

Idag jobbar Anna heltid med Max som närmaste arbetskamrat. Tillsammans är de i början av sin karriär ihop. Hundförarna inom polisen träffas och tränar ihop åtta timmar i veckan. Om de inte är på uppdrag förstås. Övrig träning sköter de själva på sin fritid, och det blir både löpning, simning, lydnad, spårning och träning i drag.

– Det gäller att både Max och jag är i toppform. Även om mycket av vår arbetstid tillbringas i bilen måste vi vara på topp. Det kan bli långa sträckor i svår terräng och då gäller det att ha en bra kondition. Vi vet ju aldrig vad som möter oss under ett arbetspass. Och jag måste ju säga att det är ganska tillfredsställande att ha ett jobb där man får skita ner sig ordentligt och röra på sig dagligen. Nej, sitta still framför en dator är inget för mig, skrattar Anna.

Området som våra tio hundförare ska täcka upp är hela Värmland. Men de får även åka till Dalarna och Örebro när det behövs, så det blir många timmar i bilen. Att Anna har hittat helt rätt i sitt yrkesval märks tydligt. Hennes ögon strålar när hon pratar om sitt jobb och sina hundar. Men även sin häst. För ett liv utan häst är helt otänkbart för denna tuffa tjej som ändå har ett ganska mjukt inre.