Hon har haft många olika slags arbeten och uppdrag genom åren. Men ständigt med människans bästa i fokus.
Sist ut i vår politikerpresentation är Vänsterpartiets Lillemor Larsson.
Uppväxten, de första sex åren, skedde i Östra Fågelvik för att sedan fortsätta i Karlstad. Efter de obligatoriska åtta år i folkskola (på Norrstrandskolan) stod valet mellan att söka jobb eller gå ett nionde år.
– Som så många andra i den ålder visste jag inte vad jag ville göra, så jag fortsatte. Men det var långt ifrån självklart.
Vid det laget hade familjen, bestående av mor och far, Lillemor och systern Kristina flyttat till Lövnäs. Efterföljande studier vid Clevegården lärde Lillemor allt en god husmor behöver kunna.
– Jag hade faktiskt mycket nytta av att lära mig att väva, men det var långt senare när jag jobbade som fritidspedagog.
Efter diverse sommarjobb bland annat på Statt, Rosenborgs herrgård och Solabåten lockade ett jobb som au pair i England.
– Min mamma var inte så pigg på det, men hon konstaterade att ”du åker väl ändå”, berättar Lillemor.
Efter hemkomsten följde studier vid Ingesunds folkhögskola 1967. Och med det, något som kan liknas vid ett första politiskt ställningstagande.
– Jag var aktiv i elevrådet och vi drev frågan om att personer med missbruksproblem skulle få läsa på skolan. Vi var på kollisionskurs med rektorn och eftersom jag redan hade en hel del frånvaro på grund av sjukdom hotade han med att inte ge mig godkänt på utbildningen om jag var borta en enda dag till. Det är här med att ge en hjälpande hand har jag fått från modersmjölken, man slår inte den som ligger ner.
Under några kortare perioder arbeta hon i renseriporten på Skoghalls bruk.
– Jag pluggade samtidigt på Komvux och det var inte så mycket att göra. Man såg till att porten var öppen när folk cyklade in och ut. Och när direktör Waller var på väg blev man förvarnad så man kunde stänga porten ordentligt, för att sedan gå ut och niga och öppna igen.
Ett annan tidig karriär var som vårdare på ungdomsanstalten Brättegården utanför Vänersborg. Följt av utbildning till och arbete som fritidspedagog i Norrbotten.
– Som utbildad vårdare kunde jag få jobb direkt men jag ville inte bli fast i det. Jag ville hellre hjälpa ungdomar innan det gick illa.
Här påbörjades också det partipolitiska arbetet.
– Jag gick med i kommunistisk ungdom, det var människor vars värderingar jag delade och som jag trivdes med.
Våren 1976 kom Lillemor med i styrelsen. Trots att inledande nej.
– Jag fick frågan tillbaka om vem som skulle kunna passa bättre än jag. Det där knepet har jag själv använt många gånger sedan dess.
Hösten 1979 fick hon en plats i Luleå kommuns fullmäktige för VPK. Ett drygt halvår senare blev Lillemor mamma.
– Pappan ville inte ta del i hans liv. Så jag hade en heltidsjobb, uppdragen i partiet och Johan att ta hand om.
I samband med graviditeten fick Lillemor det som långt senare diagnostiserades som fibromyalgi.
– Jag var svullen och hade ont i hela kroppen men inget förstod var som var fel. I gamla journaler stod det SVBK, det vill säga sveda-, värk- och brännkärring, uppe i högra hörnet.
Hela tiden fanns familjen med och stöttade. År 1982 gick flyttlasset tillbaka till Hammarö. En kort tid efter hemkomsten avled Lillemors syster, 29 år gammal.
– Vi var så otroligt olika på många sätt. Hon åt rätt och motionerade regelbundet men det hjälpte inte ett dugg.
Året därpå var Lillemor med och startade upp fritidsverksamheten i det röda huset intill Mörmo gård. Och två år senare fick hon en plats i Hammarös kommunfullmäktige.
– Det var jag och Roger Karlsson, ordförande i Pappers 36:an som sedermera blev sosse.
Under en tid arbetade Lillemor som flyktingsamordnare i Munkfors. Och som skolkurator på Rikssågverksskolan. Och som handläggare på flyktingförläggningen i Säffle. Som datalärare. Som turistinformatör i Hammarö kommun, som allitallo på Husvagnspoolen och som mäklarassistent på ERA-mäklaren. Idag arbetar hon på Riksteatern.
– Jag har jobbat ideellt inom Riksteatern sedan börjat av 1980-talet. År 2009 tjatade jag till mig en tjänst som går ut på att stötta de lokala föreningarna med att ta fram verksamhetsplaner. Jag fick kämpa för min idé men idag har vi folk som arbetar med de här frågorna i hela Sverige.
Även sonen Johan kom att bli involverad i lokalpolitiken. Inför valet år 1998 var listan på de nominerade för Vänsterpartiet Hammarö i princip klar.
– Johan hade precis fyllt 18 år och jag frågade lite halvt på skoj om han också hade velat vara med på listan? ”Ja, om någon hade frågat” svarade han. Så i sista stund såg jag till att han kom med.
Mor och son kom att bli både partikamrater och bästa vänner. Men allt tog en grym vändning år 2010 när det uppdagades att Johan fått en hjärntumör. Länge såg det trots allt positivt ut. Men i juli 2012 avsade han sig alla politiska uppdrag. Och i januari 2013 valde han att avbryta cellgiftsbehandlingen. Den 29 april förra året avled han med mamma och mormor på varsin sida sängen, hemma i huset på Lövnäs.
-Joh an var den mest positiva person jag någonsin känt, han försökte alltid se möjligheterna, och han klagade inte enda gång under sjukdomsperioden. Han fattas mig varje dag men finns samtidigt med mig fortfarande.
Det politiska arbetet kan ta sig många olika uttryck. Lillemor erkänner villigt att hon inte är någon flitig motionär. Hennes styrka ligger snarare i att kunna påverka genom samtal, både med politiker och tjänstemän,
– Vi är starkt bidragande till familjecentralen på Mörmo gård kom till. Jag försöker hela tiden att betona barnperspektivet, blir det bra för barnen blir det ofta bra för alla andra också. Dessutom är tillgängligheten viktig, det kan handla om att man fyller igen hålor på en cykelbana till att det ska finnas möjlighet att ta emot funktionshindrade vänner i sin lägenhet.
I år, 66 år fyllda gör Lillemor sitt sista år inom Riksteatern innan pensionen.
– Efter det blir det bara enstaka uppdrag. När det gäller politiken har jag inget emot att trappa upp mitt engagemang men det beror givetvis hur det går i valet.
