Text: AMANDA RUUD Foto: KRISTINA
Amanda Ruud som vi kunde läsa om i förra numret, bjuder här på en krönika. Hon kommer gästspela som krönikör i tidningen fler gånger.
Korridoren var värst. Med de utslitna kakelplattorna som ekade alldeles för högt i en miljö där du helst inte ville höras. De nedklottrade skåpen som blev varje individs egen bostad, där det dekorerades vilt och böckerna fick vila en stund. Jag fick vila en stund. För jag kommer ihåg hur jag njöt av de få sekunder det tog för mig att öppna skåpet, byta böcker och ta ett djupt andetag. Att få en paus från ångesten en stund. Taket var gjort av något som liknande tjock tråd, hårt hoplimmat. Likt en tät spindelväv. Skratten. Skriken. Bråken. Smällar från skåpsdörrar. Den unkna lukten från någon som lämnat sina gympaskor i skåpet lite för länge. Vi hade klassrummet i samma korridor som kafeterian, korridor B. B som i barn kanske? Ja, för det var ju det vi var. Barn. Den där skolan var vårt andra hem mellan ålder tretton och femton, och vi trodde verkligen att vi var vuxna. Åtminstone att vi visste mer än dem. Det är ett faktum vi kan skratta åt idag, för hur kan en trettonåring veta mer än någon som levt fyra gånger så länge?
I det stora hela så vet den vuxna naturligtvis mer om livet. Men när jag ser tillbaka på min högstadietid vet jag en sak, hög ålder behöver inte nödvändigtvis betyda visdom, och låg ålder behöver inte betyda oförståelse. Ibland vet vuxna helt enkelt inte bäst.
För två veckor sedan åkte jag ut till Hammarö med min mamma. Den korta bilturen från Karlstad tog inte mer än tio minuter. Vi åkte till min gamla skola som jag inte sett på flera år och kanske har jag undvikit det undermedvetet. Mycket hade förändrats, men högstadiet stod kvar. Lika bistert brun som jag mindes det. Iklädd min pojkväns tjocktröja och löpartights stegade jag upp för backen till den byggnaden som bar så många minnen. Jag kunde känna hur luften blev tyngre att andas för varje steg jag tog mot dörren, dörren till korridor B. Den dörr jag öppnat så många gånger med en klump i halsen. Jag suckade och gick mot dörren, kikade in och såg den där förbannade korridoren. Mitt skåp var till vänster. Andra sektionen, fyra skåp bort. Min mamma kom tätt efter och iakttog mig varsamt. Hon kommer säkert ihåg de gånger jag kommit hem gråtandes som om det vore igår. Hon förstod vad jag tänkte när jag såg in genom rutan till korridoren som hon själv gått igenom inför utvecklingssamtal. Hon visste nog känslan jag hade, men hon vet inte allt.
Jag kan berätta om hur killarna hade tävlingar om hur många BH:ar de kunde knäppa upp under en dag, om hur de roade sig med att sticka upp linjaler mellan tjejers ben och alla de andra små sätt de hittade på för att sexuellt trakassera oss. Hur lärare och rektor vände ryggen åt och ursäktade beteendet med frasen att killar är sådana. ”Ta det som en komplimang.” Men jag har en specifik händelse i åtanke. Själva händelsen är inte syftet med historien, utan vad som hände sen.
Jag blev lurad in i ett tomt klassrum, av en av de populära killarna naturligtvis. Jag minns att jag blev stolt och pirrig för att han ville prata med mig. Väl inne i det nedsläckta klassrummet knuffade han mig mot den vita tavlan. Jag förstod ingenting. Innan jag hann reagera lyfte han min tröja och min BH. Längst bak stod hans kompisar. Jag lämnar det där.
Jag var ett barn och blev fruktansvärt utsatt, avklädd och förödmjukad på en plats som ska vara ett barns trygghet. Men förövaren var också ett barn, jag har förstått det efteråt. Därför är det viktigaste att veta hur det faktiskt hanterades av vuxna. Jag var självklart upprörd och berättade om händelsen för min bästa vän. Hon var mycket tuffare än jag. Hon tog mig i handen och tillsammans gick vi till rektorn.
”Du är en väldigt söt tjej, Amanda. Jag tror att killarna bara är kära i dig. Du kanske ska försöka ta det som en komplimang. Du vet, killar är sådana.”
Det var orden som rektorn besvarade händelsen med. Hon tog inga åtgärder, kontaktade inte föräldrar, ingenting. Den dagen, medan jag och min bästa vän gick därifrån, så gav vi ett löfte till varandra. Att när vi tar oss härifrån och skapar en röst andra måste lyssna på, ska vi berätta sanningen om den här skolan. Det löftet lever aktivt i mitt minne och det är ett löfte jag tänker hålla.
Så vad är faran med att övertyga unga tjejer att låta killar göra som de vill? Vad är faran med att låta unga killar bete sig som de vill, utan konsekvenser?
Det skapar ett samhälle format i samma roller. Tjejer blir kvinnor som uppfostras att ta skiten, vara tysta och le för att det gör dem sötare. Killar blir män som uppfostras att utöva våld hellre än att dela känslor, att ta över och ta allt ansvar i sociala sammanhang. Jag blev uppmanad att le och att ta övergrepp som en komplimang, men det var inte jag då och kommer aldrig att vara jag.
Så, summan av kardemumman, jag antar att vuxna inte alltid vet bäst.
