Det är en kärring som alltid ska springa i vägen för mig där hemma. Hon står framför mig i badrummet när jag ska duscha eller fixa i ordning mig på morgonen. Det är ingen vacker syn kan jag säga. Hennes hår är grått och tovigt och skinnet rynkigt. Sen är hon bra mycket större än mig. Annars borde jag ha kunnat få en liten glimt av mig själv, men det är verkligen tji! Sen vet jag inte vad hon gjort med kläderna i garderoben. De hänger på galgarna och krymper. Tycker inte att vi har speciellt fuktigt hemma så det kan bara vara den där kärringen som fixar och trixar. Jag har bett henne att flytta ut men hon verkar inte vilja höra på det örat. Suck! Jag frågade mannen där hemma om han sett till henne. Ja, jag ser henne varje dag och för mig är hon det finaste jag vet. Det är min fru, och min fru det är du.
Ja, det är väl bara att inse att åldern tar ut sin rätt. Man får vara glad att kärleken finns kvar även om blomningstiden sen länge är över. Nu har jag blivit personifieringen av hur en farmor eller mormor ska se ut. Lite grånad och väldigt, väldigt kramgo. Men det viktigaste har jag kvar intakt och det har inte ändrats ett dugg, barnasinnet.
// Annika
