Ända sedan de tidiga tonåren har Markus Larsson haft siktet inställt på den alpina toppen.
Efter 15 världscuper går det fortfarande utför.
Intervjun är planerad sedan cirka en månad tillbaka. Att bestämma ett lämpligt datum att ses har däremot varit svårare. Vi träffas i Fiskvik där familjen Larsson har sin bostad, ett arkitektritat hus med obruten, östlig horisont, sedan cirka 15 år tillbaka.
– Jag brukar komma hem några gånger om året för att hälsa på familj och vänner. Nu passande det bra tidsmässigt, men tyvärr är pappa bortrest, säger Markus som gärna skulle vilja ha ett eget boende på Hammarö någon gång i framtiden.
Uppväxten skedde på Hälltorp. Och följaktligen togs de första stapplande skidskären troligen i en av Hammarös allra brantaste backar; slänten nedanför Kilenegården.
– När jag blev lite äldre åkte jag mest i Kil och i Sunne. Och givetvis också i Bryngfjorden, men den var inte så iordninggjord då som den är idag. Sedan åkte jag också en del i Trysil, Värmlands skidförbund har mycket verksamhet där.
Vid sidan av skidåkningen sysslade Markus också med andra idrotter.
– Jag spelades bland annat i Hammarö HC ända fram till nian, det var en skön grej att hänga med polarna, men jag satsade samtidigt fullt ut på skidåkningen.
Gymnasietiden spenderades vid skidgymnasiet i Gällivare. Och redan då och där grundlades den framtida karriären med tävlingar runt om i Europa. Sedan snart 13 år tillbaka bor Markus i Monaco.
– Dels har det att göra med att man betalar väldigt lite skatt här, erkänner han. Men det är också ett perfekt ställe att bo på träningsmässigt. Nice flygplats ligger väldigt nära och har många bra flighter ut i Europa, och det är bara några timmars resa till riktigt bra backar i italienska alperna.
36 år gammal, efter 15 år i världscupen, fyra OS (Salt Lake City, Turin, Vancouver och Sotji) och i år på plats 10 i världsrankingen känner han fortfarande suget att fortsätta. Fast i något anpassad form.
– Numera tävlar jag bara i slalom, så det blir mer specialiserad träning jämfört med tidigare. Mycket av träningen går ut på att skydda kroppen mot skador, dels för att klara av många åk i följd men också för att kunna träna så mycket som behövs, förklarar Markus som har lyckats hålla sig skadefri i princip hela karriären, med ett stort undantag år 2009 då han skadade sig rejält under ett genomåk i störtlopp.
– Det dröjde ett halvår innan jag kunna åka igen. Jag trodde rehabiliteringen gick snabbare än vad det i själva verket gjorde, bland annat minnet (han minns inte heller själva olyckan), det är ganska otäckt.
Som landslagsåkare har Markus full uppbackning av Svenska Skidförbundet. Och så länge han klarar förbundets krav är det enbart han som avgör när den alpina karriären är över.
– Det är snudd på roligare att åka nu är när jag började, det är mer kravlöst nu. Men livet har mer att erbjuda och jag har mycket idéer.
