Jag har alltid varit väldigt förtjust i att spela sällskapsspel. Tycker det är så roligt att se hur motståndarna ändrar sina personligheter så fort kortleken, brädspelet eller tärningarna tas fram. Ur pannan växer hornen och spelet blir till blodigt allvar. Typ. När äldsta barnbarnet kommer hem ska det spelas Fia med knuff minsann. Hennes skratt när hon knuffar in mormor i boet igen är obetalbart. Och jag kan inte göra annat än att skratta med henne.
Att hon ärvt mitt nöje och sinne för spel förstod jag tidigt. Gullungen var väl inte mer än cirka tre år när vi skulle spela det klassiska spelet Mix-Max. Ni vet det där spelet där man ska mixa ihop huvud, hatt, bål, ben och skor på de mest märkliga sätt. I spelet finns en pandafigur som hon var så oerhört förtjust i. Jag hade inte fått information om det när vi satte oss för att spela och mormor, dumma tant, råkade få ihop den där pandan före henne. Hon blev så ledsen så tårarna började rinna och kommentaren från gullungens mamma kom direkt och spontant.
– Men mamma, hur kunde du?
Just då kände jag mig rätt usel. Men ger man sig in i leken får man leken tåla. Ibland vinner man men oftast är det precis tvärt om. Då gäller det att inte vara en dålig förlorare. Bit ihop och kom igen. Nästa gång så… Förresten har jag hört att det ska finnas dåliga vinnare också. Jag har hört från visst håll att jag tillhör den skaran. Men det, det är en helt annan historia.
